Så var det då dags

2 år efter att vi fick samhällssmitta här, var det slutligen min tur att upphöra att vara negativ och istället ta klivet in i det positiva livet.

Jag som skulle sjunga i kyrkan idag och läsa förbönen som jag blivit uppmanad att skriva. Tydligen föll inte bönen de beslutande i himlen i smaken, så man petade istället i mig en dos corona, för att få tyst på mig. Tack, men det hade faktiskt räckt med ett försynt budskap på Messenger med uppmaning om att skriva om eller rätta möjliga fel. Faktiskt. För om smittan inte kom från himlen, vet jag faktiskt inte annars hur jag har fått det här. De två ställen som jag varit på som det varit mer än en människa med mig, är fullmäktigemöte i torsdags och ett snabbt besök hos optikern för att hämta ut mina glasögon. Jag har alltså inte ens varit in i en matbutik. Jag reagerar starkt mitt avslut på FB-inlägget för två år sedan ”men jag är oerhört tacksam att de tär ett virus vi har att göra med och inte ett fullskaligt krig med allt vad det innebär. Om ett antal veckor är vardagen tillbaka igen och vi kan umgås som förr…”. Tänk om man hade vetat det vi vet idag, då hade det nog tagit emot att ställa om och ställa in och allt vad vi nu har gjort de senaste två åren. Och kriget som inte fanns.

Än en gång är jag oerhört tacksam för att THL faktiskt gav klartecken till hälso- och sjukvården att ge mig vaccinet och det har utan tvekan varit värt alla biverkningar jag fick av sprutorna, för att få må som jag gör nu. Lite huvudvärk, lite ont i ögonen, lite ont i halsen, lite snorig. Mest är det lungorna som tar stryk, och stämbanden, men det hör till med en kropp som min.

Jag tänker att bästa sättet att bli frisk på, är att spara på krafterna. Så jag har placerat mig i sängen med datorn, virkningen står intill sängkanten, och en tekopp på pepparmynta, islandslav och ingefära väntar på mig. Jag har faktiskt skrivbordet i sovrummet, för att jag även sämre dagar ska kunna ta mig från sängen till skrivbordet och jobba eller blogga därifrån. Men just nu har jag valt att placera datorn i famnen. På mitt skrivbord har jag placerat en underbar tavla som jag fått av min kära väninna.

Det är verkligen helt underbart klockren! 😀 Hon var tidigare min assistent i 3 år. Det här är SÅ hennes och min relation i ett nötskal. Hon såg till att jag gjorde det jag skulle göra, på ett sätt som jag mådde bra på. Därför står den på mitt skrivbord, för att påminna mig om allt hon lärt mig om mig själv. Jag vet att jag inte är så bra på att leva upp till den personen just nu, men jag försöker hitta tillbaka till mig själv och jag jobbar på att göra de rätta valen.

Men just nu får allt det där ta en paus. Nu ska jag låta kroppen jobba bort viruset i lugn och ro. Efter det är jag trippelvaccinerad och haft genomgången covid, så det borde vara rätt bra förutsättningar för att hållas frisk (åtminstone från just corona) inför resan till mina två äldsta döttrar i huvudstadsregionen om två veckor. Men nu är det som sagt vila som gäller.