Idag, för 10 år sedan, deltog jag med en kör, som jag sjöng i, på en välgörenhetskonsert. Förutom kören, var det några solosångare som uppträdde själva. Jag minns att jag satt och gick igenom mina noter inför kommande sång vi skulle sjunga, när en grabb började sjunga.
Jag hade aldrig hört honom och inte låten, men redan de första tonerna fick mig att hastigt vända blicken från noterna till honom. I refrängen rann tårarna på mina kinder. Hans röst bröt ner varje liten bit av skyddsmur inom mig och nådde rakt in. Och där innanför mina murar är han fortfarande kvar, med sin enkla och raka vänskap.
”Men mig litar du väl på”, sa han en gång när jag måste vara svag inför honom och få hjälp med att förflytta mig. Och ja. Av någon anledning har du fått mig att göra det. Lita på dig. Speciellt när jag känner mig som mest obekväm eller otillräcklig. Om och om igen. Inför dig är jag svag utan att det kostar mig något. I utmanande situationer, har jag haft din sång i mina öron. Den vägleder mig igenom det svåra. Taktfast och bestämt. Framåt för varje takt. Och när sista tonen är där, är det min tur att fortsätta stigen på egen hand.
Så, tack, vännen, för tonerna vi delat och för att jag aldrig behöver fejka inför dig. Och för att månader av total tystnad, ibland nästintill år, aldrig påverkat var vi har varandra. Jag uppskattar verkligen vår vänskap! Jag är glad att du stod där, för 10 år sedan, och fick dina toner att känna mig fullständigt nerbruten och trasig, och samtidigt alldeles hel. Tack, vännen, för avtrycket du lämnat i mitt hjärta!
