Vad är det med oss människor och att vara en börda inför andra? I helgen har jag pratat med två helt olika människor och kontentan har båda gångerna varit att man inte vill vara en börda för någon annan. Det är även min stora akilleshäl. Så varför?
Om mina vänner behöver mig, om en närstående behöver mig, inte ser jag det någonsin som en börda! Aldrig! Oavsett hur jobbigt den andra än har det, så kan jag inte komma på en enda gång när jag känt att någon varit en börda! Inte ens en liten gnutta! Ändå är det just det vi är så rädda för att själva bli!
Kan du komma på ett tillfälle när du känt att någon av dina nära varit en börda för dig?
Jag har försökt sätta mig in i situationen och jag kan ärligt talat inte ens föreställa vad det skulle vara som skulle få mig att uppleva det som en börda! Jättesvårt faktiskt!
Så varför är jag så galet skyddande för att inte själv bli en börda? Är det faktiskt en börda om nära och kära vet hur hög smärta man har? Eller hur svårt det är med vardagssysslor? Eller att man är i behov av hjälp? Definitivt inte! Märkvidunderligt, skulle min väninna säga! Jag får nog fundera vidare på det här, tror jag minsann!
Beror mycket på vad det gäller, men det finns faktiskt situationer när det kan bli en börda. En sån är att vara medberoende till en missbrukare, det är en riktigt tung börda. Men i normalfallet så ser jag inte det som en börda att ställa upp och hjälpa någon jag tycker om. Handlar det till om någon man lever tillsammans med, ja då är det en självklarhet att vilja veta när den andra har det jobbigt, så man verkligen kan göra allt för att underlätta.
Ja, missbruk är en svår nöt att knäcka. Även där har jag ännu inte upplevt det just som en börda, men det handlar förstås även om hur nära relationen är. <3