Vilken helg vi haft, jag och min man! Eftersom jag hade en terapisession i Helsingfors, tog vi färjan över tillsammans, natten till fredag. Jag klarar inte av två båtresor under samma dygn, eftersom skakningarna ombord ger mig ökad smärta. Så vi tillbringade en natt i dotterns lägenhet innan jag var redo att återvända hem.
Man vet att man är ålänning när man sitter i väntrummet och funderar på att plocka upp fästingen som ligger på golvet, men inser när man kommer närmare, att det faktiskt är en liten sten.
Efter min terapisession, träffade vi en gammal arbetskollega till min man. Arbetskollegan har sadlat om och jag fick testa på allt möjligt kul med rullstolen FourX. Det var oerhört tungt att stå upp så här, speciellt att köra stolen samtidigt, men efter att ha fått extra stöd över låren och en sele på övrekroppen, gick det lättare. Rätt coolt att kunna köra omkring så här! Den klättrar även i trappor, men det väntar jag nog med att testa tills jag kan den lite bättre. En hög trottarkant var inga problem, eftersom styrningen är ledad så att alla däck alltid har kontakt med underlaget, oavsett höjdskillnad.
Nog har vi en vacker huvudstad! Jag är glad att vår barn får bo i dessa kvarter, omgivna av människor de tycker om, nära till skola, nära till vattnet, nära till butiker nära till allt. Och framför allt, nära till varandra.
Strax innan hemfärd, passade jag på att skapa nytt storstadsmode. Man älskar verkligen hEDS med sköra slemhinnor och förlängd blödningstid. Men vi kom oss iväg hemåt i tid, trots allt, och det är ju ändå huvudsaken.
På vägen hem var det inte lika fint väder som vi hade under vår promenad vid Arabiastranden. Snöflingor stora som dasslock, välde ner på sina håll. Och det blåste strax under 20 m/sek. Tur att vi inte behövde köra i mörkret. Jag gissar att det hade varit svårt att se något i mörker med lyktorna som förstärker snön.
Idag är jag sliten, men så ska det vara.
Hemma på bordet står nu min nya ranson av teer. Jag älskar verkligen Forsman Tea i Vanda! När vi parkerade utanför, såg försäljerskan oss min bil och gick genast till sidodörren för att släppa in mig där det är lättare att ta sig med rullstol. Hon har stenkoll på min smak av te och kan med lätthet presentera vad hon tror jag skulle uppskatta. Med tanke på att jag bor 335 km bort, med ett hav där emellan, så nog ovanstående rätt talande för hur länge jag brukar hänga i butiken när jag väl är där. 😉
Ja, som sagt, det var en riktigt fin resa, trots att vi bara var borta lite drygt ett dygn. Nu njuter jag av att vara hemma igen. Borta bra, men hemma bäst, är nog ett ordspråk som slår huvudet på spiken!