Vid en T-korsning

Igår gav någon mig en betydelsefull lektion, som fick mig att tänka till. Han sa:

”Du kan inte ansvara för allas dilemman.”

Detta efter en dag där jag vaknade till att en vän var suicidal, en annan kände stark oro, en var härligt fnittrig, en kände sig borttappad, en annan kände sig fast i rutiner som inte fungerar, en annan köpte ny bil, en ångrade en resa, en hade sjuka anhöriga, en behövde språkstöd, en annan behövde vägledning och utveckling. Detta förutom mitt arbete och min vardag.

Jag klarar av att göra det jag vill, finnas där för andra, för att jag får tillbaka, för att jag har en tvåsidig relation. Det stärker mig. Det får mig att växa. Därför väljer jag nu väg.

För jag har kommit till en T-korsning.

Den ena vägen kommer jag att vandra vid din sida, du som uppskattar mina ansträngningar att finnas där för dig och som engagerar dig i mig och ger mig när jag behöver. du som behöver och som ger tillbaka. Och ja, jag är medveten om att det inte är särskilt ofta som jag är den behövande, men ändock kommer de gångerna att dyka upp längs vår väg när vi kommer till en ny T-korsning.

Den andra vägen önskar jag dig ett ömt lycka till på färden åt, du som känner att du behöver, men som inte har resurser att ge. Jag är tacksam för det vi haft tillsammans och jag skulle aldrig byta ut vår tid tillsammans mot något annat, men här skiljs våra vägar.

Jag har valt min väg. Jag känner ro i att jag kommer att ha rätt människor vid min sida. Vilken väg du tar, är beroende av vad du själv känner att du orkar och vill. Jag känner inget agg, inget förtryt när våra vägar skiljs åt. Men jag kommer att känna saknad.

Om du tar min hand, var medveten om att det nu finns ett krav på motprestation. När du känner min hand i din, vill jag att du skall känna din i min.