Att dela musik med andra, är min livsnerv. Jag skulle inte vara mig själv om jag inte fick göra det.
Igår tog jag, maken och min f.d. sångpedagog färjan över till skärgårdsön Kökar, för att hålla ett allsångstillfälle med sånger som har lokal anknytning. Strofen i rubriken kommer faktiskt från en av sångerna. ”Simma fram i en klarblå vik, sola på berg av röd granit-Åh vad jag älskar denna ö, här vill jag leva och dö”.
Jag är rätt säker på att jag bor på en av de vackraste platserna på jorden. Vår skärgård är fantastisk! Bilden nedan är tagen från byn jag bor i. Den här klippan är min tillflyktsort utanför badsäsongen. Under sommaren är stranden fylld till bredden av turister, men just nu är den min, bara min, åtminstone de flesta gånger jag kommer dit.
I fredags när jag var och hälsade på mina föräldrar, dök den här upp. En maskros som växer 1,5 meter ovanför marken, i en skreva i en lönn. Den borde inte växa där, men den valde att göra det. Något som kunde symbolisera en person som växer fast den inte borde ha haft möjlighet att göra det. Det berör mig djupt.
Idag har vi firat morsdag. Mina två äldsta döttrar är ute på praktik på annat håll i landet, men minstingen och maken kom med frukost på säng till mig på morgonen och en bukett vitsippor. Vitsippa borde utses till morsdagsblomma. För mig är den åtminstone det, sedan barndomen.
När jag fick min present ute på gården, blev mina ögon riktigt fuktiga. Nästan på väg att rinna över, om jag ska vara helt ärlig. Jag har alltid önskat mig en sådan, sedan jag första gången såg den på marknaden. Och den var minst lika underbar som jag hade föreställt mig!
Jag känner mig så oerhört värdefull och älskad när jag sjunker ner i de fluffiga kuddarna, när jag kryper ihop där och bara njuter av att få känna ro! Tänk att de ansåg mig vara värd den! Fåglarna sjunger runt mig, vinden svalkar trots solens varma strålar. En tekopp, eller i det här fallet en kalebass med mate-te, i handen och att bara få vara. Med min morfars egentillverkade lyktor intill, med känslan av att ha honom nära, trots det oändliga avståndet till himlen. Min lilla oas. Det är balsam för själen. Ja, här vill jag leva och dö.
