I fredags hade jag årsdag med någon jag saknar. Saknar för att personen haft stor betydelse för mig i mitt liv. Saknar för att jag inte vet om våra vägar kommer att korsas igen. Saknar för att vi upplevde rätt mycket tillsammans. Saknar för att jag innerligt saknar att ha hen i mitt liv.
Jag önskar vi hade spenderat årsdagen tillsammans, som en hyllning av allt det där. Men livet ville annorlunda och det gör ont.
Det var meningen att vi skulle ut i den där skogen tillsammans. Nu blev det inte så. Så igår var jag istället där i sällskap med min älskade make. Och trots det underbara i att vara där jag ville vara, så fanns en bitterljuv saknad eftersom det som inte blev som det var tänkt.
Jag ser tillbaka på stunder vi delat. Saker vi gjort. Och jag fylls av tacksamhet för allt det där och lite till. Tacksam för att vi hann med så mycket. Tacksam för våra diskussioner, de flesta åtminstone. Tacksam för tårarna vi delat. Tacksam för alla skratten som porlat. Tacksam för tystnaden och tacksam för det motsatta.
Det var inte så här det skulle bli. Eller jo, visst var det väl det som universum tänkte, även om jag inte riktigt kan förstå varför, men det var inte min tanke med vår relation. Jag minns känslan när vi första gången skildes åt, hur ont det gjorde, hur jag bröt ihop fullständigt. Tårarna ville aldrig ta slut och jag tappade andan gång på gång. Det kändes som om jag skulle gå sönder, rent fysiskt. Den senaste gången gjorde inte lika ont. Den var mer förståelig, mer behövlig, mer konkret. Men det går inte en dag utan att tanken finns där i i utkanten, snuddandes vid något minne eller någon händelse. Det är så det ska vara, men känslorna tär.
Jag önskar jag kunde skaka det av mig, släppa taget, gå vidare helt och fullständigt, men jag är inte redo att ge upp ännu. Hur sjukt det än låter. Så jag förbannar sjukdomar som förstör, förbannar sånt jag inte kan rå över, förbannar hur livet ibland slår knut på sig själv! Och jag fortsätter hoppas, hoppas att våra vägar en dag korsas igen, hoppas att den där saknaden ska bli lättare att bära, hoppas att betydelsen en dag ska bli tillräckligt stor, och jag hoppas mer än någonting annat att sjukdomen ska besegras.
