Att vara inkluderad i samhället idag, är en självklarhet för många, men för dem som inte är inkluderade är det istället en daglig kamp. Det börjar redan som småbarn, när vi väljer vem vi bjuder till kalas, eller vem som får vara med i vilket lag på gymnastiken. Sedan fortsätter det resten av livet på ett eller annat sätt. Åtminstone för en del av människorna i vårt samhälle.
Att vara inkluderad i samhället är något som många tar för givet. Man har möjlighet att välja vad man vill ha för fritidsaktiviteter, vad man vill studera till, vad man vill jobba med, vilka människor man vill umgås med och på vilket sätt. Men inte för alla.
Jag vill att du tar dig en funderare! Den senaste tiden, har du upplevt att du blivit exkluderad? Och har du blivit exkluderad från något eller någon för den du är?
Har du någongång upplevt att du får vara med på nåder? Att saker och ting egentligen inte är gjorda för dig, men du får vara med på ett hörn för att det förväntat att du ska vara där? Det är nämligen min vardag. Jag känner mig väldigt sällan inkluderad. Istället är jag med på nåder. Tänk dig att inte få vara med, på grund av den du är. Det är min vardag.
Jag kan vara med på möten, om man ser till att det löser sig så jag kan vara det. Jag kan umgås med vänner och släkt, om man fixar till det så att det går. Antingen hjälper man in mig, eller så träffas vi någonstans dit jag kan ta mig. Jag kan vara med och göra saker om man hittar en syssla jag kan göra, trots min grava funktionsnedsättning. Om jag var arbetsför, skulle jag få söka det jobb dit jag kan ta mig och det skulle väga mer än vad jag egentligen vill göra. Det är vardagen för en person med rörelsenedsättning.
Det är inte det att jag exkluderas av samhället, det är mer att jag inte är inkluderad. Jag är med på nåder, men jag är inte en självklar del.
Det är inte det att jag inte är tacksam för all hjälp och all anpassning jag får och har i mitt liv! Jag älskar hur nära och kära ser till att jag kan vara med, och jag är tacksam att man tillgodoser tillgängligheten på möten, fritidsaktiviteter e.t.c. Men jag önskar innerligt att det skulle vara en självklarhet, att det skulle vara det normala, istället för en anpassning. Jag skulle önska att mitt val var att att göra vad jag vill, inte vad jag kan. Men jag är tacksam att jag som person är en självklarhet för mina nära och kära och att de är villiga att ordna så att jag kan vara med.
Jag har haft en del strul med Viking Line och skulle för några veckor sedan kontakta kundresponsen face to face istället för ett opersonligt mejl. Jag tänkte att det kunde vara ett sätt att komma framåt i processen. Så jag åkte till försäljningskontoret för att fråga om personen ifråga fanns på plats där eller om hen jobbade på huvudkontoret. De hade ramp vid sidan av trapporna. Me like! När min assistent öppnade dörren, brast vi båda i skratt. Inte en chans i världen att jag skulle kunna ta mig in över den kanten upp in genom dörren! Assistenten var snäll och hämtade en av de anställda som vänligt besvarade mina frågor. Hon ringde även till huvudkontoret för att se om personen jag ville träffa var på plats, vilket hon var. Lokalen var i marknivå, så det skulle inte bli några problem att komma in där. På plats utanför huvudkontoret uteblev skrattet och jag och min assistent kände nog båda samma uppgivenhet. Den ”tröskeln” skulle inte gå att ta sig över. Assistenten gick in och bad personen ifråga att komma ut och möta mig istället. Personen kom och det är jag tacksam för. Men det hade känts tusen gånger bättre att kunna öppna dörren på båda ställena, rulla in och prata som vilken annan människa som helst. Och ja, diskussionen ledde oss framåt i processen att avhjälpa de hinder som jag upplevt under mina resor, vilket jag är glad för.
Om man inte levt ett liv där man aldrig är inräknad, att det aldrig är en självklarhet att man hör till gemenskapen, är det svårt att ens föreställa sig hur det skulle vara. Man behöver då aktivt och medvetet inkludera den tanken i vardagen och med personer det berör. Därför ber jag dig att bli medveten om det i framtiden! Inte bara inkludera på nåder och med hjälp, utan verkligen på riktigt göra det möjligt för en person med rörelsenedsättning att känna sig likvärdig!
Hur kan ditt jobb eller din favoritbutik bli bättre på att inkludera? Är de allmänna utrymmena tillgängliga? Har ledningen fått upp ögonen för hur viktigt det är?
Hur är det med din förening? Är det en självklarhet att tillgängligheten är kontrollerad och erbjuds det alltid möjlighet att delta på möten på distans, utan att man ska behöva be om det?
Och om du har någon i din familj som har någon slags funktionsnedsättning, inkluderar du dem, eller bjuder du med dem på nåder i vardagen? Tänker du på personen som en självklar del? Jag tror att alla vill svara ja här, men jag är inte lika säker på att det är sanningen.
Min man är en fantastisk make. Han vill mig verkligen väl. Han är dessutom min närståendevårdare och är den som tar hand om mig när jag inte har assistenter hos mig, men det finns fortfarande stunder när jag inte är en självklar del av vardagen. Det kan handla om att han vill skona mig från saker som kan trötta ut mig, eller inte utsätta mig för att jag ska tvingas välja bort något för att jag inte klarar av det. Ändock är det en exkludering. Hur kärleksfull anledningen än är. Och det är en oerhört svår balans att hantera.
Så hur gör man då i en familj där en inte är fullt kapabel? Jag vet inte, om jag ska vara helt ärlig. Man kämpar på och hittar vägar som funkar för stunden och sen letar man nya vägar. Den kapabla påminner sig själv om att den som inte är fullt kapabel har behov av att få vara med, av att vara en självklar del. Man tänker aktivt på att hitta sätt där den mindre kapabla får utrymme att delta, inte på nåder, utan för att personen verkligen är önskad i aktiviteten och för att man genuint vill ha personens hjälp, trots den funktionsvariation som finns. Det är ingen lätt nöt att knäcka och det kräver att kapabla människor hela tiden aktivt inkluderar, för vårt samhälle gör det inte.
Jag säger inte att samhället exkluderar, men det inkluderar definitivt inte. Och den känslan upplever jag dagligen. Det kan handla om att jag inte når saker i butiken, att jag inte kan ta mig in någonstans, att jag inte får upp en dörr själv, att jag måste välja mina vägar, mina möten eller bara för att jag helt enkelt måste erbjudas hjälp för att kunna uppleva det som är en självklarhet för andra. Varje dag upplever jag någon form av icke inkludering. Varje dag.
Min mening med det här inlägget är inte att klaga eller att någon ska tycka synd om. Det vill jag definitivt inte. Jag vill uppmärksamma något som jag tror att många tar för givet. Enda sättet att få till en förändring i samhället, är att vi slutar ta inkludering för givet och att vi medvetandegör den icke inkludering som finns!
Jag förstår hur du tänker och jag förstår varför du skrev inlägget. Jag är glad över att du skrev hur det är. Jag känner mig dagligen exkluderad, även om det inte syns. Jag tror att jag lider av en annan sida av exkludering där samhället tror att jag är en del av det, men sanningen är att jag inte är inkluderad. Tänk om det skulle finnas en ansvarig inkluderare på varje arbetsplats, vilket samhälle vi skulle ha!
Vi får bli de där inkluderarna, du och jag och andra som förstår! <3