Jag betraktade mig själv i spegeln idag. Min kropp som är tvåsiffrigt tyngre idag än för 10 år sedan. Han, den där som är mer rakt på sak än många andra, brukar säga vid vissa tillfällen att jag är överviktig. Jag ser mig själv i spegeln och tänker att ja, det är jag nog. Och jag märker att jag ler mot min spegelbild. Lycklig över att jag inte bara är viktig, utan dessutom överviktig!
Jag ser mina runda, tunga bröst som för 15 kg sedan var fyra kupor mindre, en skugga av sin vackraste potential och jag ler åt hur fina jag tycker de är idag! Vilken lycka att jag har alla mina kilon!
Och jag ser mina charmiga dubbelhakor som var mitt signalement redan som barn, då jag var spinkig som få, men lika lång som nu. Mitt runda, gosiga ansikte med bollkinder som för 15 kg sedan var glåmigt och urholkat, som en sämre version av Skriet. Jag är tacksam för mina extra kilon som ligger till grund för mitt utseende nu!
All träning jag lagt ner, åratal av dagliga övningar. Allt det ser jag som en del av siffrorna på vågen när jag väger mig. Varenda gram av muskelfibrer som ligger till grund för viktökningen, bär jag med stolthet. Hårt arbete ligger bakom varenda milligram och ingen kan vara lyckligare än jag att de finns där! Möjligen läkaren som följt min väg efter diagnossättningen.
När jag tittar ner på min mage, ser jag en kropp som burit de tre mest fantastiska och vackra, inifrån och ut, kvinnor som fötts till denna jord; mina döttrar. Min, den där mjuka degklumpen , har burit dem, gett dem liv. Tack, fantastiska kropp, för vad du givit mig!
Ja, min mage har bilringar, men är det inte så att bilringar ger bättre grepp, ju bredare de är? Och är det inte rätt coolt för de där ynglingarna med stora bilringar på vrålåken de kör runt med? Ja, min kropp behöver kläder som är upp emot fyra nummer större än för 15 kg sedan. Vilken tur, för annars hade jag varit kvar i det där taniga, som jag kände mig så oerhört äcklig och ful i! Visst, jag hade kanske inte behövt gå upp i så pass många storlekar, men varje storlek ner, hade varit ett avkall på det som gjort mig till den jag är idag.
Om jag drar in magen, minskar mitt midjemått många cm. Det gör jag ofta, drar in magen, eftersom jag gör andningsövningar, djupandas. Jag drar in magen när jag blåser ut för att tömma lungorna.
Och ja, jag har massor av stiror på min kropp här och var, skinn som hänger. Allt det där är tecken på att jag är den där superhjälten som lever med hEDS och som slåss mot det omöjliga, varje dag. Jag är den där flygande humlan som flyger trots att hon inte borde kunna. Tack för kraften att vara den jag vill vara!
Den här bilden är tagen för 10 år sedan. Kanske tycker du att jag var vackrare då, 15 kg tidigare? Det gör mig i sådana fall glad! Glad för att du kan se det vackra jag inte ser. Glad att vara vacker i dina ögon. Men ännu gladare att jag känner mig vacker nu, i mina egna ögon.
Så, tack, min fantastiska kropp, för varje litet gram som gör mig till den jag är idag! Tack för att jag får se min kropp i spegeln och känna mig vacker! Tack för att jag är jag, precis som jag är. Viktig, till och med överviktig! Fina jag! Min kropp, mitt tempel!
