Här kommer något ovanligt, nämligen ett ljudklipp med mig. En av mina onlinevänner skrev igår till mig och bad mig skriva om texten till Sonja Aldéns ”Du får inte” så att den handlar mer om vänskap och sårbarhet. När jag skulle sjunga in den kände jag att det blev en spegelbild av mina egna känslor.
Igår när jag satte mig vid pianot, insåg jag att det inte blivit många toner plinkade av mig eller toner sjungna av mig sedan påsk. Hur kan något så viktigt få så liten plats i mitt liv? Egentligen vet jag svaret, för jag vet att i musiken är jag själsligt naken, fullkomligt sårbar. Jag skyddar mig genom att stuva undan musiken. Samtidigt lagras allt inom mig, när jag inte spelar eller sjunger. Det blir som en stor klump i magen som växer sig större och större. Till slut måste det ut för att inte spränga mig sönder och samman. Kanske är det därför den här texten blev en så stark spegling av mig själv, för att det fanns så mycket där innanför som ville ut?
För det är precis så här det är. Jag släpper inte gärna in människor och när jag väl gör det, gör jag mig väldigt sårbar och därför blir vänskapen extra känslosam för mig. Så tack, M, för att du bad mig göra den! Den gav mig mer än jag kunde ana.
Jag har en otroligt stor bekantskapskrets, men en mycket liten grupp av nära vänner. Men de vännerna känner mig utan och innan och med dem blir jag hel. <3
Jag har varit upptagen de senaste två veckorna av kärleksfullt besök, med allt vad det innebär, men jag hoppas kunna ta mig mer tid för bloggandet nu när vi åter ”bara” är vår lilla familj.