Jag satt i min hängstol under paviljongtaket idag och kände efter, så där innerligt som man sällan tar sig tid att göra. Och jag kände verkligen mycket. Jag kände en enorm tacksamhet för det liv jag har, för allt jag fått uppleva, för alla som kommit in i mitt liv på ett eller annat sätt.
Jag mår inte bra av värmen, så jag njöt av skuggan och den svala luften som molnen stundom bjöd på. Förstfödingen är av en helt annan åsikt, som synes.
Och jag tänkte på hur jag för två år sedan satt ungefär på samma plats, men i en annan konstellation och i en annan möbel, och som var början på en resa som påverkade mig oerhört starkt. En resa som gav mig en person i mitt liv som jag älskar högt, men som jag även gråtit många tårar över och som jag nog fått både ett och annat grått hår av.
Så jag bestämde mig för att gå in och sjunga in en sång. Jag kommer att göra om den, för den är för långt ifrån perfekt, men jag väljer ändå att dela den här idag. För man kan höra, åtminstone jag själv hör, mycket av den totala hopplöshet jag kände där och då och hur rädd jag var för att drogerna en dag skulle ta över för den där högt älskade människan i mitt liv.
Men låten representerar även något annat för mig. Första gången jag hörde den här, var det nämligen en av mina bästa vänner som spelade den för mig. Han sov över hos mig och han frågade om jag hade hört den. Jag låg på hans bröst och lyssnade, dels till hans hjärtslag och dels till låten. Jag hade nyss tagit mig ut ur ett förhållande där jag hade farit illa och kontrasten var enorm att känna den enorma tryggheten han gav mig gentemot det liv jag hade levt de senaste månaderna. Två helt olika känslor i samma sovrum. Och för mig fick låten innebörder om den dag vi kommer att skiljas åt, han och jag. När vi är gamla, när medicinerna inte längre har någon verkan och det är dags för en av oss att gå. Även det kom fram idag när jag sjöng, tacksamheten till den fantastiska vänskap vi har.
Så just idag behövde jag få dela det där som blev lite för personligt, för naket. Det som visar lite för mycket, som det hörs för mycket i, det som inte är tillräckligt bra och som borde göras om. Uttalet som är helt fel för att känslorna tar över, tonerna som inte är där de ska vara. Just idag är det det som är det rätta för mig. För där finns känslorna som behövde få komma ut. Jag känner inte sorg, jag är inte ledsen. Jag är inte deprimerad, jag lovar! Det är bara en del av sångens berörande egenskaper, helande egenskaper, som öppnar vissa dörrar till det jag släppte fram idag. Och tro det eller ej, men det är faktiskt skönt att få uppleva det. Som min assistent sa idag ”in med de nya och ut med det gamla”.