Jag snubblar runt i en bergochdalbana av känslor och upplevelser. Dagarna innan mens kastas jag fram och tillbaka, som en vante, i mitt känsloregister. Jag njuter och gläds åt nära och kära. I nästa stund saknar jag andra som inte finns kvar. Just nu skrattar jag med vännen som bubblar av kärlek och jag gråter med vännen som tagit ett sista farväl av en nära anhörig som lämnat alldeles för ung. Och allt där emellan. Min hjärna vill göra så mycket och är kreativare än någonsin, medan kroppen vrider sig i plågor, just på grund av hormonerna i menscykeln. Och jag kastas mellan frustration och fullständigt lugn.
Idag är en sämre dag fysiskt, så jag försöker anpassa mig efter mina förutsättningar. Jag har legat i badet som idag visade på 29 grader. Jag har suttit i min hängstol på altanen och vilat i närvaron. Jag har lyssnat på ljudbok och jag har skrivit på min bok. Medan jag satt i hängstolen och skrev på min bok, åt jag ost och fuett-korv. Och jag insåg att jag för ett år sedan utforskade stränder och hade picknick varje dag i en veckas tid. Det var min semester. Jag älskade varje minut. Och jag saknar min egen förmåga att släppa in och att våga vara så sårbar igen. Samtidigt är jag stolt över mig själv att jag i en annan relation lyckats bli trygg och nåbar, att jag kan falla i hennes famn och känna mig hemma där, i tårar och i skratt.
Mina känslor och tankar snurrar på som ett ekorrhjul. Jag känner nästan hur staget bågnar och hur hjulet lätt skulle kunna spinna iväg okontrollerat över livets vägkant och ner i diket. Men så inser jag att det är i vägkanten de vackra blommorna växer, så vad gör väl det om man hamnar i diket ibland.
Nånstans i allt det som är just nu, känner jag ändå en ro i att det snart vänder. Att jag kan vara trygg i att det inte pågår för evigt. Jag hittar tillbaka till mig själv igen och den stadiga grund jag vanligtvis står på. Bergochdalbanan kommer att stanna så jag kan kliva av. Bara några dagar till. Sen är det lugnt i några veckor igen. Tack och lov.
Vi kvinnor är verkligen ett fantastiskt släkte. Vi klarar nästan allt. Antagligen är det därför vi är det kön som fått äran att vara menscykelsbärare. Strong as hell.