Tillträde förbjudet

Vi har nog alla sprungit på en sådan skylt någon gång och känt oss avvisade. Tänk att leva med den känslan. Hela tiden Att inte känna att man har tillträde, att man stängs ute. Tänk att ha en sådan skylt in till samhället. Att inte få vara en del, att inte höra till, att inte få någon plats, ingen samhörighet. Så känner människor runt oss. Människor runt mig.

De kom från ett land i ruiner till ett nytt, med hopp om en bra framtid, en ny möjlighet. De kom från en miljonstad till en liten ö med 6000 namngivna öar där hela befolkningen består av 30.000 människor.

Gräset blev grönare på andra sidan staketet och historier om fantastiska möjligheter i en ny stad, på andra sidan havet, tog dem bort från oss. Bort från det lilla samhället där alla känner alla. Bort från det som kändes litet och för lugnt för dem. Bort från det som kändes ödsligt.

Men orden och löftena var falska och tomma. Storstaden var skrämmande, stor, full av människor, liv och rörelse som de inte fick tillgång till. Ett samhälle där man försvinner i mängden, där man inte har någon riktig plats, där man inte syns och inte finns om man inte vet vem man är och vad som förväntas av en. Och arbetet som utlovades, gemenskapen som hyllades, det var bara tomma drömmar av föregångare som inte lyckats så väl som de själva önskat.

Och nu kommer de hem igen. Hem till det som de saknade i storstaden som de hade haft här; gemenskap, lugn och ro, hemmakänsla. Hem till det som inte på samma sätt har ”tillträde förbjudet” automatiserat i varje situation. Hem till det som snarare var trygghet än tristess. Hem till det lilla där alla visste vem de var. Hem, helt enkelt.

Så idag har jag ätit min favoriträtt igen, av den som kan laga den på allra bästa sätt. Hon som jag oftast sliter mitt hår över, och som ändå på något sätt har en utvald plats i mitt hjärta. Och snart har jag henne nära igen, och de andra, i tryggheten. Det gör mig tårögd av tacksamhet.