Idag vaknade jag av att ha taggats i ett inlägg. Jag lyssnade på andakten på 7 minuter som inlägget handlade om och stora tårar rann längs mina kinder. I inlägget hade Maria skrivit ”med särskild hälsning” och taggat mig. Den särskilda hälsningen gick rakt in i mitt hjärta.
Här kan ni höra hennes kvällsandakt om heliga rum, som sändes igår. Passande nog var det ju min första dag på mitt nya år, för andakten handlar om den sista dagen på hans år, hans liv.
Den 5 juni 2013 skrev jag det här inlägget:
Då var texten bara en översättning, eftersom det var den låt som spelades när jag satte mig in i bilen på väg tillbaka med färjan. Jag hade aldrig hört låten tidigare, så jag ryckte fysiskt till när orden plötsligt kom till mig genom radion ”life’s for the living, so live it” som om Henry hade skickat mig en sista hälsning. Men nu är jag redo att skriva om texten för att den ska bli möjlig att sjungas en dag. Och när jag sjunger den, då är det med honom i tankarna.
Jag glömmer aldrig den där första och enda träffen med honom där i skogen. Hur han så levande gick vidare till sin herre, som så uppenbarligen väntade på honom med utsträckt hand. De där sista orden, att han var redo. För mig betydde det att han var redo att åka tillbaka till de andra, men han var redo för något annat, något så mycket större. Och jag minns varje kompression jag gjorde i 45 minuter innan ambulansen kom ut till ön, utan tillstymmelse till att få tillbaka pulsen en enda gång. Han lämnade när han var redo och det kunde inget ändra på.
Och jag minns det betydelsefulla samtalet följande dag när Marias man ringde mig. Min sångarvän. Jag minns hans ord om tacksamhet för att jag hade varit där med hans svärmor och svärfar, hennes pappa, barnens morfar. Jag hade ingen aning om deras koppling innan, så när jag svarade fanns det ingen som helst förvarning om samtalets innebörd för mig. Det blev tt omskakande, men kärleksfullt samtal, om än mycket känslosamt.
Och jag glömmer aldrig när jag träffade Maria och hennes mamma där på campingen. Kärleken i att få återge hans sista minuter som han tillbringade med mig. Om fågeln som kom till honom i skogen, om våra fina diskussioner och hans sista ord. Kärleken i att få se hans fru sätta sig i samma fordon som han satt i när han tog farväl av livet.
Allt det berör mig fortfarande så oerhört djupt och det där speciella bandet finns alltid kvar i min själ. Därför berörde Marias andakt om heliga rum mig till stora, varma, kärleksfulla tårar denna morgon.
Det är länge sedan jag lyssnade på Andrum. Då de ändrade tiderna, att den kom väldigt tidigt på morgonen började jag missa programmet, klockan 9 var bättre för mig. På kvällen kl. 19.05 missar jag det ofta för att jag jobbar så mycket. Men… tack för att du påminde mig om detta – finns ju på Arenan!
Arenan är bra och jag gillar konceptet med Andrum. Det är lätt att ta till sig och i lagom stor förpackning, på något sätt. 🙂