Tystnaden i bilder

Så har det gått tre veckor av tystnad. Tystnad på bloggen, men inte i livet. Jag behövde ta ett steg tillbaka för att hinna med mig själv och min egen återhämtning. Värmen däckad mig och framkallade mer smärta än min hjärna klarade av. Lägg till några veckor av fantastiskt umgänge med nära och kära, så är ekvationen totalt slutkörd kvinna bakom tangenterna, som verkligen inte ska vara bakom tangenterna i det tillståndet. Därav pausen.

Idag skulle vi ha börjat packa ihop för hemfärd från mitt älskade smultronställe i Österbotten, Finland, men vi beslöt att inte åka dit alls. Den där ovannämnda återhämtningen utförs helt enkelt bättre på hemmaplan.

Nu har maken en vecka kvar av sin semester, minstingen har 5 dagar kvar av sommarlovet, mellerst och äldst reser tillbaka till sina studieorter om 4 dygn. Vardagen knackar på dörren.

Min vardag innebär mer inrutade dagar, mer träning, mer rehabilitering. Mer smärta, men en annan än den jag har nu. Och det innebär möten, engagemang och kurser. Jag längtar, på ett sätt, men det är en längtan som bär ett visst vemod i botten.

I torsdags hade jag svensk mark under fötterna för första gången på 4 år. Jag, minstingen och maken tog en dag i Stockholm för att låta dottern träffa en av vännerna som hon inte träffat på nästan 1,5 år. En nästan exotisk känsla att ta färjan över dit. Jag passade på att fylla på mitt förråd av te, kristaller och fylla på i akvariet med nya invånare.

Några dagar tidigare hade jag och maken äntligen kommit oss iväg ut med båten för en liten övernattning. Jag behövde svalkan. Vi behövde lugn och ro. Vi behövde få bara vara för en stund. Jag behövde bearbeta och komma över känslorna av sorg från att inte ha kunnat åka till mitt smultronställe.

Vi åkte först norrut och grillade middag på klippor, med Norrhavet som närmaste granne. Sen sökte vi oss mot sydväst till vår lilla favoritlagun. Med virkning, te och godismandlar, kom känslan av lugn och ro äntligen till mig. Vår 40 åriga båt gör precis det hon ska. Hon tar oss dit vi vill, hon vaggar oss till sömns och hon är alldeles, alldeles lagom perfekt! Det är trots allt något magiskt med att somna under kapellet med maken tätt intill och veta att vi vaknar när naturen anser att det är dags för oss att börja en ny dag.

Här har jag spenderat några kvällar i sommar. På en otillgänglig plats, som kräver så sjukt mycket av mig fysiskt, men som ger mig så oerhört mycket mentalt. Jag älskar att se solnedgången gå ner där över klipporna och havet. Med ett visst vemod går tankarna alltid där till den som gjorde det möjligt för mig att tro på mig själv för att kunna ta mig dit. En bitterljuv saknad, en vetskap om att ett år har gått. Kanske är vemodet mindre nästa år. Oavsett, så är det en högt älskad plats för mig. Och jag har fått äran att ta några vackra bilder där det här året. Jag återkommer nog till de bilderna i ett annat inlägg, känns det som.

Den här tiden har inneburit mycket fysisk återhämtning. Min vila är nästan alltid tillsammans med älskade Makkis. Hon är en sphynx, med stamtavla, tro det eller ej. Hon är tredje generationen av utparning för att få in nytt blod i linjerna hos vår uppfödare och därför har hon päls. Vi har faktiskt en till. Han, Piggis, är fjärde generationen och även han med päls. De har fantastiska personligheter, men just det här goset när jag ska vila, det är Makkis fenomenal på! Jag kan säga ”ska du med och vila” och börja röra mig mot sovrummet, så kommer hon oftast springande. Om inte, så står hon efter ett tag utanför min dörr och jamar för att bli insläppt. Sen lägger hon sig på min arm, eller axel, eller uppe på min midja när jag ligger på sida. Allra helst vill hon ligga med tassen mot min hud. Antingen mot armen eller mot min kind.

Det har även blivit ett antal promenader genom byn tillsammans med min assistent. De svalare dagarna kan jag njuta av känslan av att vara ute. Jag kanske var ett får i mitt tidigare liv. Även de molniga dagarna skulle jag vilja söka mig i skuggan under träden, liggandes på jorden för att få svalka. Just nu väntar jag innerligt på ett meddelande om att nya batterier till rullstolen har dykt upp. De jag har nu klarar inte några längre sträckor, vilket alltid är lika spännande när vi ska ut på promenad.

Den här bilden får vara den sista i det här inlägget. Sommarlov när det är som allra bäst. Med armarna om sin bästis, promenerandes längs en nästintill bilfri väg, med torp intill vägen. Det har inte riktigt blivit den sommar jag hade föresatt mig, men sommar blev det ändå. Och sommar är det fortfarande. Kalendern visar ju ännu bara augusti.

Jag hoppas på några härliga kvällar ännu i skymningen, på terassen med goa vänner. Och jag hoppas på ännu någon båtfärd. Kanske hinns det även med sommarens första dopp! Om inte, får det bli till nästa år, när vår badplats förhoppningsvis blivit handikappanpassad. Framförallt hoppas jag på några dagar av mindre smärta, så att jag orkar med allt det mitt huvud önskar.