Vi kramar verkligen ur det sista ur semestern nu, jag och maken, innan han ska tillbaka på jobb.
Vi kastar oss i bilen, åker iväg och köper glass tillsammans, trots att de grå molnen hotar en liten bit bort och temperaturen snabbt sjunker. Regnet hann vi faktiskt undan, tack och lov, och glassen smakade precis så där somrigt som den ska göra!
Och vi hoppar i båten, åker iväg halvvägs till Sverige, bara vi två över böljan den blå. Det är som att komma till en annan tideräkning. Man hinner tänka, hinner njuta, hinner vara tillsammans. Han tippar nästan ur mig ur rullstolsrollatorn när det kommer stenar i vägen. Och han försöker lära mig kasta discgolf, vilket jag tydligen är precis lika usel på som allt annat som handlar om att sikta. Och vi beundrar vidderna och havet runt oss. Bara vi två.
Och på vägen hem räknar vi arbetsåren till pensionen. Hans pension. Jag är ju redan pensionär, invalidpensionär. Vi konstaterar att vi skulle hinna få ett barn till att bli myndig innan han går i pension, men skrattar hysteriskt och konstaterar att det där är vi definitivt färdiga med! Vi behöver den här tiden när det bara är vi, när vi kan åka ut med båten tillsammans, åka iväg på små utflykter bara vi två.
Men hur härligt det än är att vara bara vi två, är det med vemod jag räknar ner tills det bara är vi i huset. Imorgon kväll är sista kvällen med de två äldsta döttrarna hemma. När jag körde upp mot huset idag efter en tur till stan och gården var tom på bilar, kände jag ett hugg i hjärtat. Snart kommer jag åter hem till ett tomt hus om dagarna. Snart är det bara via telefonen jag hör de äldstas röster. Snart är det bara minstingen kvar att gräla på om de där vardagliga måstena. Jag är tacksam för alla år vi haft dem hemma. Att de fortfarande kommer hem på sommaren, trots att de är över 20. Själv var jag sedan länge hemifrån då, så tacksamheten är verkligen genuin över att få ha dem hos mig. Jag försöker ge dem utrymme, försöker hålla mig undan dem här hemma så att de ska slippa ha oss upp i ögonen, så att säga. Så vid middagen, nämnde minstingen idag att hon troligen flyttar hemifrån inom det här året. Hon stannar åtminstone på ön, tack och lov. Det är som det ska vara. Barnen ska flyga ut ur boet, men den där avnavligen är då inte en dans på rosor för mammahjärtat. Därför är jag tacksam för att jag och maken kan ha våra äventyr tillsammans. Inte äventyr som i andra partners då, men äventyr som i båt- och glassutflykter!
