När man får en diagnos ska det skålas i bubbel. Det är sen gammalt det, fick jag lära mig i lördags när assistenten kom in med en flaska alkoholfritt sparkling i högsta hugg! Och så en glass på det. Förstås.
Så vi skålade i ekologiskt, alkoholfritt bubbel som luktade mögel, men som visade sig smaka rabarber och…tro det eller ej…gran! Och vips ooh:ade och aaah:ade vi över smaksensationen istället för att rynka på näsan åt det vi först uppfattade som mögellukt.
Så skål! Och tack, finaste, för bubbelstunden! Jag uppskattar det verkligen!
Det är märkligt det här med diagnoser. När man får ett ord för vad man kämpat med, även om det pågått så länge att man inte vet när det började, så är det som om upplevelsen, lidandet blir större när det fått ett namn. Som om hjärnan släpper in känslorna ytterligare ett snäpp. Lite som med bubblet när man inser att det smakar gran. Aaah:andet och oooh:andet kan appliceras även på vetskapen vid en ny diagnos.
Just nu känns det som om allt om har med värme att göra, får kroppens larmsystem att blinka rött. Inte ångest, men att själva sjukdomen larmar på högsta nivå. Jag blir dåsig, illamående, kan känna yrsel och värken steppar upp ytterligare. Som om jag nu tillåter mig att känna istället för att försöka trycka undan upplevelsen. Istället för att föröka tysta kroppen med tanken att sluta överdriva och sluta pjåka, är det som om hjärnan nu säger ”allt det du upplever är sant, så nu är det bara att omfamna känslan till fullo och låta den svämma över som en svallvåg”.
Åtminstone är det så för mig, att jag blir mer tillåtandet till mig själv när jag fått svart på vitt att jag faktiskt känner det jag gör. Även om det skulle vara skönare att fortsätta som innan, att blunda och hålla för öronen och skrika lallallallalllaaaa för att överrösta upplevelsen, antar jag att det här är vad hjärnan behöver för att hantera situationen. Att strunta i upplevelsen, att tränga bort den, att förneka känslorna, skulle antagligen göra skada på annat sätt. Då är det lika bra att ta itu med de här känslorna och hoppas att det är som med smärta, att efter två veckor har hjärnan vant sig och larmsystemet har slutat ljuda.
Om inte annat, så ska väl den värsta hettan utomhus åtminstone vara över nu! Jag har älskat att se på termometern idag som knappt orkat upp till 20 grader. 10 grader svalare än igår. Underbart! Må det hålla i sig, även om det gärna får fortsätta vara soligt, så jag hinner tanka d-vitamin nu när jag äntligen kan vara ute igen.
