I helgen har vi varit i Österbotten, tillbaka till mina rötter. När vi närmar oss med bil, svämmar känslorna över i mitt hjärta. Jag känner igen känslorna från när jag som liten kom dit upp om natten, till mormor, morfar, farmor, farfar. Jag minns hur morfar kom och kramade om oss och hur mormor hade kokat risgrynsgröt med sviskonkräm som vi åt fast klockan var midnatt innan vi antagligen tassade upp till övre våningen och somnade som klubbade sälar. Ärligt talat minns jag inte att vi sov där, men det är ju så det måste ha varit, eftersom det är där jag sov med mina egna barn för ca 20 år sedan. Och jag minns farmor som bäddat min favorit säng, farfar som brukade sitta uppe på värmeelementet med mig.
Jag saknar dem så ofantligt mycket nu som då, morfar, farmor och även farfar trots att det är närmare 30 år sedan han gick bort. Men mormor finns kvar och i november firar vi hennes 100 års dag. Det är jag oändligt tacksam för!
Österbotten har alltid varit en känslosam plats för mig. Vissa vägar, vissa hus väcker känslorna extra mycket till liv. Trots att de inte har något med släkten att göra. Det bara berör mig. Österbotten är där mina rötter bor. Det är där min släkt finns. Det är där jag är förankrad. Fram till för inte särskilt många år sedan, fantiserade jag fortfarande om att flytta dit. Jag funderade på vad jag skulle kunna jobba med där. Hur vi skulle bygga om pappas barndomshem. Men nej, det är inte där min vardag hör hemma. Jag visste det redan då, innerst inne. Och nu är inte huset längre vårt. Nu har vi istället vårt smultronställe vid vattnet.
Jag kände mig verkligen extra mycket älskad där som barn och tonåring. Jag var det där spännande barnet som var på besök. Exotisk på något vis. Den som alla ville vara med. Och sen, i tonåren, när han som stal mitt hjärta bodde där, då var det förstås det som satte stjärnglans på bygden. Men alla de där släktingarna som älskade mig för allt det jag var, ibland även trots allt det jag var, de som älskade mig villkorslöst av den enkla anledningen att jag var ett barn som tillhörde släkten. Jag hörde till.
Som vuxen finns en annan integritet hos mig, som inte på samma sätt ger den där himlastormande känslan, men som istället ger ro och trygghet. Jag har mina murar som jag inte river lika lätt som jag gjorde som barn. Jag har mina principer som gör mig mindre formbar. Jag ser mönstren vi alla bär på och som ibland berör mig, ibland stör mig. Så är det ju även för dem. Vi förändras och det gör även vår gemensamma dynamik. Men släkten finns där, mina rötter, min trygghet. Så som att jag ringer min kusin när kris uppstår, för jag vet att hon kommer att hjälpa mig om hon har möjlighet. Inget som helst tvivel för mig. En självklarhet som är så stark, just för våra gemensamma rötter och vår självklara kärlek, trots stridigheter och till och med slagsmål genom åren, i blandning med fnissande om nätterna när vi delat förälskelser och andra hemligheter. För så är det i min släkt, vi är självklara för varandra. Och det är jag tacksam för.
Och den där tonårskärleken som blev något mycket viktigare, mycket finare. Som en fyr i natten. Herregud, vad hade jag gjort utan dig i mitt liv? 29 år av uppriktig ”What’s going on?”. Uppriktighet som inte alltid varit mild, men behövlig. Visst har vi haft våra duster, vilken relation har inte det, men aldrig att jag har behövt tvivla på vår vänskap. Och jag är så tacksam för att ha fått uppleva våra familjer växa upp, sida vid sida, men på håll. Från det första meddelandet att du skulle bli pappa, till de individer de är idag. Tacksam att din och min relation många gånger varit en grundsten i mina barns sätt att se på relationer. Jag önskar inget hellre än att alla hade en vän som du.
Så jag avslutar med sista kvällens solnedgång, där mina rötter bor. No words needed. <3
