Så har vi haft vårt första möte, jag och musikrådet, för kören jag ska börja leda. Och här sitter jag nu och tittar på noterna och undrar vad jag gett mig in på. Hur i hela fridens dagar ska jag ro det här iland? Och hur tusan ska jag få ihop det till en konsert om 3 månader?!
Hur svårt kan det egentligen vara? Ingen prestationsångest här inte! Jag börjar dock inse att det nog kommer att bli en aning svårare än jag intalat mig tidigare. Och konserten… Sa jag att det är TRE MÅNADER till konserten?! TRE. MÅNADER. Kören kommer förstås att klara det med glans! Men jag då? Det vore ju ytterst lämpligt om jag åtminstone kunde lära mig typ hälften av låtarna till dess! Tänk om jag faktiskt tagit mig vatten över huvudet den här gången…
Så jag andas. Jag intalar mig att ta ett steg i taget. Jag har 6 dagar på mig att lära mig några av låtarna. Gärna då alla 4 stämmor till varje. Förstås. Och att lägga ackord till dem. Sen har jag bara 6-7 låtar kvar att ta itu med. Sen. Och det vore nog bra om jag så småningom hann arrangera den där låten jag sa att jag skulle fixa. Sen.
Så jag andas lite till. Tittar tacksamt ner på en välkänd låt, med välkända stämmor och tänker att den blir det. Den övar vi. Och så den där andra som jag åtminstone kan halva på. Den har dessutom ackord redan. Det underlättar. Se, hur svårt kan det vara?! Det var väl det jag tänkte med!
Och jag sänder en tacksam tanke till meddelandet från han som arrangerat fyra av låtarna, att han ska se över de tre som saknar ackord om han hinner fixa det. Om han inte hinner, finns det risk att vi blir en person färre i befolkningsantalet här på ön. Då har jag garanterat alibi för det mordet. Det svär jag på!
Resten. Det tar vi sen. Senare. Om en vecka eller så.
Och så andas jag lite till.
