Du och jag och vi båda. Det har varit temat för mina senaste dygn. Med maken på vift i Tyskland på arbetsresa, har min tid istället förgyllts med andra nära och kära. De där stunderna av tvåsamhet som vandrat mellan assistenter, vänner, familj. Tillsammans. I närhet och på håll, men ändå tillsammans.
Torsdagen tillbringade jag med väninnan som även är assistent, men denna gång var hon med som väninna. Vattnet har äntligen stigit så pass att jag kan ta mig i från båthuset. Arm i arm smög vi oss ner i vattnet tillsammans och tog vårt första kallbad för året. Som alltid till tonerna av gitarrens lugnande cover av ”Nothing else matters”. +11 grader visade termometern och även om min kropp hela dagen hade protesterat högt och ljudligt och hela min själ skrek att jag skulle låta bli, var det riktigt skönt när jag väl stod där i vattnet.
Efter en mysig dag med ordinarie assistenten där hon fick mig ut med kameran för en stund, kom en av inhopparassistenterna på jobb till kvällen. Vi har inte setts på ett tag. Det var skönt att få umgås med henne igen. Jag njöt av att få bara vara, medan hon fick äran att reva upp min stickning, vilket mitt tålamod inte skulle ha räckt till.
På lördagen kom nästa assistent och tog mig och minstingen med till stan för diverse viktigheter. På eftermiddagen åkte jag till någon jag inte har träffat på nästintill 8 månader. Skönt att ses igen. Svårt att förstå att tiden har hunnit ticka iväg så långt. Tacksam för närheten. Tacksam för glimten av det som varit och det som finns kvar där bakom molnen. Och framförallt tacksam för att spänningarna försvann, om än troligen tillfälligt.
Söndagen har spenderats i solskenet vid vattnet. För en stund åtminstone. Hon och jag tillsammans igen. Inga viktigheter. Inga måsten. Bara vara här och nu och tanka d-vitamin och frisk luft. Före och efter fanns måstena, men inte just då.
Kvällen tillbringade jag med hon jag valt till storasyster. Hon som jag kan vara mig själv med. Hon som ger mig trygghet, som finns där när jag behöver läxas upp eller lugnas ner. Hon som ger mig tröst och hon som får mig att skratta. Hon som ser mig för den jag är och accepterar mig just så.
Jag är tacksam för assistenterna som gör mitt liv till vad det är! Tacksam att ordinarie assistenten alltid finns ett mezz bort med uppmuntran och tröst! Tacksam för vännerna som ställer upp och finns vid min sida när assistansen inte räcker till! Tacksam för föräldrarna som backar upp och sköter markservicen! Tacksam för vännerna online som håller mig sällskap! Tacksam för dottern som finns som sista backup, trots att hon själv är trasig! Och framför allt är jag tacksam för att maken haft en underbar resa och att jag kommer att få vakna intill honom imorgon bitti igen!