Den senaste veckan har varit mindre angenäm och för mig verkar det ofta vara så att om något börjar krångla, så gör det mesta det. Det är som om mitt liv fungerar lite som med ketchupeffekten. När det börjar komma, så kommer allt på en gång. Vi kör på all skit på en gång när vi ändå håller på. Typ. Men jag kommer att återkomma till det i senare inlägg.
Min man har börjat springa på äldre dar. Nu låter han lastgammal, vilket han inte är, men jo, han är nog åt det äldre hållet. Snart är han nämligen närmare 100 än 0. Och jag är förstås mycket yngre. Närmare 0 än 100. Helt klart! För någon månad sedan sprang han maraton i huvudstaden och i helgen sprang han maraton här i vår lilla stad. Vi som supportgrupp stod redo med det han beställt, så som energidrycker, elektrolyter och tilltugg. Redan första omgången när vi skulle ge honom det som det var tänkt, bröt han upplägget och slet åt sig helt andra grejer. Jaja, det där har han säkert koll på själv. Eller så inte. Då är det förstås tur att frugan dricker elektrolyter hela tiden. Visst, det var inget socker i, men han registrerade inte saltsmaken, visade det sig efteråt.
Jag är förstås extra stolt över honom, att han bättrade på sitt resultat från storstaden med nästan 10 minuter, även om han fräste och snäste till mig under loppets gång. Min assistent frustade till och konstaterade att man nog vet var yngsta dottern har fått sitt sätt att uttrycka sig på när hon är frustrerad!
Efteråt var han lätt sliten och jag frågade honom hur han mådde, om han behövde massage. Jag blev ärligt talat riktigt rörd när han svarade att hans mående troligen är hur jag mår dagligen. Det rörde verkligen djupt vid mitt hjärta! Det kändes så skönt att han någonstans där i sin matthet och smärta, kunde associera till att det med stor sannolikhet är hur min vardag ser ut. Tack, älskling! Efter 20 år satte du den mitt i prick!
