Idag firar vi farsdag. En självklarhet i mitt liv. Personligen har jag nämligen äran att ha många fäder i mitt liv.
Pappa – som förstås är min början. Han på bilden här. Han som funnits där genom livet, i stort och smått. Han som hämtat mig mitt i natten när jag varit ut på fest och som han fortsätter göra för mina barn när det krisar till sig. Han som jag skrikit åt och som skrikit åt mig för att vi är så lika och så självklara för varandra. Han som jag tvingats vara brutalt ärlig mot och som jag delat tankar med. Han som jag glömde bort hur han såg ut när han var på jobbresa och som jag var rädd för när han kom hem igen. Jag var rysligt liten på den tiden, måste jag väl tillägga. Han som jag varit på jobb med sedan jag var riktigt liten fram till förra året. Han som sa till mig att han lätt hade kunnat hoppa över mellantinget och gått rakt på att bli morfar. Han som sa till mig att aldrig att ge upp och som stannade hos mig när jag var rädd. Han som får mig att skratta så magmusklerna krampar och andra gånger ger mig gråa hår på tok för tidigt. Han som står och bygger växthus till mig på det sätt hans pappa lärde honom. Han som gjort mig till den jag är.
Maken – som är den bästa pappan man kan önska sig till min barn. Han som i sin tankspriddhet inte har så stor koll på vardagen och mer än en gång glömt döttrarna som han ska hämta, men som alltid finns där när det är skarpt läge. Han som med sin trygghet och kärlek är en sån självklar del av döttrarnas liv. Han med sina pappaskämt får oss att himla med ögonen och fnissa hysteriskt. Han som bytt jobbiga blöjor, kört flyttlass med tårar rinnande nerför kinderna när flickorna blivit stora och allt där emellan med en trygg kärlek att alltid luta sig tillbaka mot. Han som står ut med allt vad det innebär att vara limmet i vår knasiga familj.
Förstfödingspappan – som funnits där för inte sina biologiska barn, utan även mina två andra döttrar. Han som var lekfarbror när barnen växte upp. Han som jag förlitade mig blint på och som alltid stått pall när det stormat. Han som storsint delat med sig av faderskapet om vår förstfödda.
Svärfar – som är den omtänksamme, kärleksfulle som alltid finns där, oavsett hur ofta eller sällan vi ses. En trygghet i livet som jag är tacksam att vi alla har. Som tog emot min förstföding som hon vare hans egen.
Faffa C – som alltid älskat alla barnbarnen lika mycket, oavsett genetisk uppsättning. Han som är en lika självklar del av livet för mig och maken som våra egna föräldrar.
Det är min kärnfamilj. Sen har vi även gammelfarfar i livet. I himlen finns farfar och morfar som vakar över mig.
I himlen finns många. Och jag tänker på mina vänner som har sina fäder där. På samma sätt tänker jag på de vänner som har sina barn där medan de själva är kvar här på jorden. Och de av mina vänner som inte har haft sin pappa hos sig av andra anledningar. Idag är ännu en farsdag som inte är självklar för just dem. En tyst påminnelse om att det självklara inte alls är självklart. Inte för alla.
Så, all min kärlek och mina tankar till er som alltid kommer att vara en fars barn och till er som alltid kommer att vara fäder till era änglabarn.
