Igår fyllde minstingen 18 år och vi firade henne på restaurang. Myndig. Vuxen.
Det är en märklig blandning av känslor. Stolthet över vem hon utvecklats till. Lycka över att nu ha fått alla i hamn över det stora havet ”uppfostranstiden”. Vemod att barndomen är bakom oss. En nyfikenhet över vad som komma skall.
Jag var 20 när jag födde mitt första barn. 22 när nästa kom. 23 när jag gifte mig och 25 när tredje kom. Jag har inte så mycket spännande tonår bakom mig innan jag blev mamma. Jag var 19 när jag blev gravid och avslutade då mina studier. Jag har alltså definierat mig som mamma nästan hela mitt myndiga liv.
Att barnen blir myndiga tar förstås aldrig bort min titel som mamma, men visst ändrar det på saker och ting. I min nätbank ser jag nu bara de gemensamma kontona jag har med min man och förstås mina egna. Inga barns konton längre. När jag ringer till myndigheter krävs fullmakt för att kunna agera i deras ärenden. Vill d eresa, kan d egöra det utan att fråga mig om lov. Faktum är att de kan skapa sina liv helt utan att fråga mig om lov eller behöva förvänta sig min tillåtelse.
Allt det är helt som det ska vara. De är alla myndiga nu. Hon, minstinge, är också myndig nu. Min lilla prinsessa. Hon är på den plats i livet hon ska vara på. Och jag är där jag ska vara, i ett stadium där jag faktiskt ska bli mer än bara mamma. Mer jag och mindre mamma, i praktiken. Fast ändå alltid mamma. Förstås.
Jag kommer nog att ha en ganska lång inlärningssträcka där jag behöver lära mig att backa i beslut, lära mig att ge utrymme, lära mig att vara den som passivt ser på. Än är jag inte där, men med tiden kan jag lära mig. Lära mig att jag nu är mamma till tre fantastiska kvinnor, vuxna kvinnor.
Och när de behöver mig framöver, kommer det att vara på ett annat sätt än tidigare. Mina älskade, fantastiska ungar! Mina vuxna ungar. Men de kommer ändå alltid att vara mina ungar!