Att föra en diskussion med en ung man som berättar om sin kärlek till dottern man själv har fött, älskat och levt med nästan hela hennes liv, är starkt och känslomässigt. Att höra honom be om tillåtelse att få diskutera med henne om framtiden och deras liv ihop. Det berör. I hans hemland finns strikta regler om när och hur och vid vilken ålder. För oss handlar det istället om kärlek, respekt för varandra och ett gemensamt beslut.
Igår firade vi lillajul. Vi började med att äta nykokt tomtegröt, det vill säga risgrynsgröt, till frukost. Efter det besökt vi lillajulmarknaden tillammans med alla döttrar och deras respektive. Det värmer mammahjärtat att få vara omringade av dem alla. En bekant till familjen som vi mötte satte ord min känsla ”Jag såg först den yngsta, sen de andra. Så fint att ni får ha dem hos er allihopa.” Och ja, det är verkligen en välsignelse på alla sätt! Lyckan att de alla är älskade av dem de vill bli älskade av.
Att ta sig fram med rullstol på en marknad med tusentals besökare är inte helt enkelt i lerig mark med blötsnö dalandes från himlen. Och att se ett uppträdande bland alla dessa, när man sitter i rullstol är vanligen en upplevelse för hörseln och inte synen.
Först kom en kvinna med äldre barn och ställde sig framför mig. Hon tittade på mig och log. Jag log tillbaka. Hon sa ”förlåt, nu ser du ju inget” och jag svarade att det inte var någon fara, att jag lyssnar istället. Hon böjde sig till barnen och vips hade de skapat ett hål mellan publiken så att jag kunde se. Självklart kom ytterligare tre personer när de såg det fina hålet. De ställde sig där, men när den ena skulle lyfta upp en vante de tappat, såg hon mig. Nickade, log, och tog de två andra med sig en bit ifrån så att jag fick fri sikt igen. Det värmde mitt hjärta! Tack, främlingar, för att jag även fick se uppträdandet, inte bara höra det!
När vi återvänt hem, ropade dotterns pojkvän på mig, att jag måste komma runt bilen. Jag trodde han hade halkat, för jag såg bra lite av hans huvud. När jag kom runt bilen, stod han på knä framför min dotter. Att det skulle ske någon gång visste vi, förstås, eftersom vi hade diskuterat saken. Att det skulle ske nu, visste varken dottern, jag eller maken. Så känslomässigt det är att se kärleken manifesteras på det viset! Att de tillsammans väljer varandra, att de tydliggör sin ståndpunkt för sig själva och hela världen. Det berör mig. Och jag är stolt över att jag kunde hålla tårarna inne. Just då. När vi väl kom in, när jag satt ensam i köket och allt sjönk in, då kom tårarna. Tårar av lycka och kärlek. Min lilla flicka är hans nu, lite mer hans än min. Min lilla flicka är inte längre den lilla flickan. Hon är hans fästmö. Älskade unge!
Kvällen spenderade vi med resten av min kärnfamilj. Alla våra älskade ungar med respektive, mina föräldrar, mina bröder med familjer. Mycket god mat, trevligt umgänge, traditioner med paketeletande i ”tomtarnas hus”, skålande i champagne för de lyckliga tu!
En lillajul att bevara djupt i hjärtat, ett minne som lyser upp i vintermörkret. Kärlek när den är som allra finaste, kärleken till familjen, samhörigheten och det självklara i att alla barn en dag faktiskt växer upp och blir vuxna. För varje år blir de äldre och mer mogna, alla kusiner som en dag satt med tindrande ögon inför paketöppnandet, i famnen på någon vuxen. De små barnen som definitivt inte längre är barn och som sällan sitter i famnen på någon av oss vuxna, de som själva är vuxna, eller på stadig väg framåt mot vuxenlivet. Precis som det ska vara! Jag är så tacksam för varje ögonblick med dessa människor!