Så har vi tänt det första ljuset. Tre ljus kvar i ljusstaken att tända innan julafton. Och ändå har vi inte taget klivet in i december ännu. I kyrkan sjöng vi ikväll, med kören jag leder, om hopp, ljus och värme.
I morse när jag satt ensam vid frukostbordet och väntade på att resten av familjen skulle komma, tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som har de rätta människorna runt mig. Igår när jag behövde stöd, fanns de där, tog emot min oro, uppmuntrade mig till att göra det rätta.
Jag tvivlade på min människokännedom och kände mig stundtals allmänt hopplöst liten på jorden och rejält misslyckad. Jag trodde jag hade hittat en assistent som jag ville ha på intervju och provjobb. Det visade sig att personen i fråga inte var vad hen utgav sig för att vara och det sved i mig. Inte för att personen inte var lämplig, men för att jag själv inte hade sett det komma. När jag beklagade mig för en vän, fick jag till svar ”Klappa dig istället på axeln att du fråga och ställde frågan! Grymt jobbat med huvudet på axlarna.” En annan skrev ”Vilken jäkla tur att det kom fram!” och en tredje ”Tur att sanningen kom fram innan. Du vet att jag finns här och hjälper dig när jag kan.” Och det är ju faktiskt sant! Tack gode gud att jag inte gick på bluffen och skulle stått där med en assistent som jag i värsta fall skulle bli trakasserad av.
Så när jag tryckte ner mig själv, fanns de där rätta människorna där och knuffade mig i rätt riktningen. Dit där jag hör hemma. Till den där kämparandan. Till hoppet, till ljuset, till värmen.
Så idag har jag firat första advent med en känsla av att vara där jag ska vara, med precis de människor jag behöver i mitt liv. Och om jag misslyckas, så är det okej, för då finns de där och hjälper mig tillbaka på rätt väg igen. Gång efter gång.
Nu när jag har vinkat av mellersta dottern med pojkvän, som rest tillbaka hem, och jag blåst ut alla ljusen, kryper till sängs i väntan på en ny morgondag, med tillförsikt och hopp! Tacksam för lärdomarna. Tacksam för möjligheterna att utvecklas. Tacksam för de nära och kära. Tacksam för den korta, men värdefulla tiden med mellerst och tacksam för han som följer henne på färden.
