I lycka och förtvivlan

Att vara i beroendeställning till någon är bland det svåraste som finns. Det finns människor som jag haft hos mig, som inte kan se det, som inte klarar av att sätta sig in i hur det är. Människor som varit så upptagna av sig själva, att de inte klarat av att se det jag visat dem. Där det viktigaste för dem varit att utföra arbetsuppgifterna de har framför sig, och inte klarat av att bli ett med mig. Och så finns det människor som lämnat fotavtryck i mitt hjärta för evigt, som verkligen förstår, som verkligen kan känna av den oerhörda sårbarhet jag ställs inför, varje dag, med dem i mitt liv. De som gjorts sig själva till en förlängning av mig under arbetstid och som gjort mig starkare i allt det mest sköra.

Allt det där som jag väljer att inte visa för andra, allt det som är det mörka och tunga inom mig, det måste jag visa för dem. Allt det sårbara och sköra. Och när man inte kan förstå den balansgången, då är man inte rätt person för jobbet hos mig.

Idag börjar jag om. Igen. Och det är som att jag sliter av mig alla kläder och serverar mitt hjärta på silverfat, med nacken ödmjukt böjd och med blicken i marken. Jag öppnar upp en dörr till mitt allra mest sårbara jag, och det gör både ont och är skrämmande. Men jag har inget val. Utan hen vid min sida, är jag hjälplös och fullkomligt utanför. Men lika fort stänger jag dörren, om jag märker att det jag visar inte är vad den andra kan ta emot och hantera.

Mitt efterlängtade bröd som min fina bonussvärmor givit mig receptet till och som får mig att tänka på henne varje gång jag äter det, syrebubblorna på pumpen i akvariet, ljusen på bordet, nydiskade temuggar, avborstad terrass är alla små tecken på att hon är här nu! Hon som gett mig livet tillbaka. Hennes små tecken på omtänksamhet och omhändertagande.

Vi känner inte varandra helt och hållet ännu för idag är hennes första riktiga dag hos mig, men jag känner mig redo att vara sårbar inför henne, trasig, svag, sprudlande livlig och allt det där andra som gör mig till den jag är. Och jag hoppas och tror att hon är redo att ta sig an mig. Jag känner att vi båda vill det här och jag är glad att det blev just hon som blev mina händer och fötter.

Jag känner att hon förstår, att hon ser att bakom min lycka över att ha henne, så finns en slags förtvivlan över att tvingas till det. Inte tvingas till att ha henne som person, utan funktionen som hon har i mitt liv. Den tysta sorgen över att inte kunna leva utan den funktionen och tacksamheten över att min trasiga funktion tillgodoses och ger mig möjligheter som inte annars skulle finnas.

Jag önskar så innerligt att jag kunde göra allt det där själv som jag behöver hjälp med, men jag vet även att det är fullständigt omöjligt att göra det utan att jag straffas efteråt. Så jag avslutar dagen, varm i hjärtat, över att mitt liv åter börjar om. Att ett nytt kapitel har tagit vid, ett som handlar om just henne och mig.

Tavlan på bilden högst upp, har min fina assistentann gjort till mig. Verkligen passande ord!