När man haft två månader av icke självvald paus på gymmet, är det med blandade känslor man kliver in där igen. Hela själen skriker ”spring, fly, försvinn”, högre och högre för varje armtag närmare dörren, samtidigt som man inte kan skynda sig nog för att få den där härliga kicken.
Assistentlis (min nya assistents alias här på bloggen) uppmuntrade mig och pushade om att det kommer att kännas skönt när vi väl är på plats och det hade hon förstår rätt i. Att jag tappat 10-15 kg på många maskiner var förstås mindre kul, men helt väntat eftersom jag även tappat 3 kg på min kropp under den här frånvaron. Inte för att jag brukar klara på viktminskning när den är något så när realistisk, men när det bara är muskler är det inte helt optimalt. Hade det inte varit julmat med allt annat gott till, hade vågen säkert visat ännu mer på minus.
Så vi kämpade på, assistentlis och jag. Jag med min kylväst. Hon med att vara första gången på gym. Men vi klarade det och det är jag förbaskat stolt över! Och ja, då, det kändes riktigt skönt efteråt, om än mycket mer darrigt än jag är van vid.
Dagen efter kändes mindre bra. Herreminjee att sätta sig ner på en stol! Eller att ta ut något ur kylkåpet. Döende är helt klart ett passande ord. Den där träningsvärken som är så ofantligt skön och bitterljuv, smärtan som i varje liten fibrer skriker ”bra jobbat, mer sånt tack”! Jag är säker på att den går enligt egen VAS-skala där 9 är ”döende” och 10 är ”kaputt, finito, over and out”. Dagen därefter var om möjligt ännu värre. Och just den dagen, eller kvällen för att vara exakt, hade ungdomarna bestämt sig för att åka och gymma. Jag kan ju inte vara sämre än dem, så det var bara att släpa sig iväg. Märkligt nog, eller helt naturligt förstås, kändes det mycket lättare än det gjort 2 dygn tidigare och träningsvärken som kom efteråt, var betydligt mindre än efter första gången.
Nu är jag igång igen och hoppas att det inte blir några fler ofrivilliga och icke självvalda uppehåll på ett tag! Heja assistentlis och jag! Det här grejar vi! Tillsammans!
