Det finns stunder i livet som kräver en packad väska, utöver vanliga resor förstås. Att lämna någon, är en tungt och hjärtslitande väska att packa. Att vara på flykt likaså. Att ha träningsväskan packad, eller skolväskan, är rutinmässigt och sunt. Sen finns förstås den ljuvliga BB-väskan som man packar inför förlossningen. Den slår nog det mesta och packas oftast i hoppfullhet och kärlek!
Jag har två väskor.
En är för krisuppdrag. Den väskan är kärleksfullt packad, men ligger till grund i någon annans kris, vilket ger den en dubbel känsla för mig. Jag är tacksam att den finns där, för att kunna hjälpa en behövande, men jag hoppas samtidigt slippa använda den. Och jag hoppas att min förstahjälp-väska som ligger i den, får förbli orörd. Samtidigt är jag glad att Frivilliga räddningstjänsten finns och alla människor som jobbar inom den organisationen och det arbete alla där utför.
Den andra väskan, som packas nu, är min doulaväska. Att vara doula är mäktigt och förunderligt. Det är magiskt, ansträngande och tungt och alldeles häpnadsväckande på alla sätt och vis! Att andetag för andetag följa mammans väg igenom förlossningen, sida vid sida, kropp mot kropp, med blicken i den andras ögon, det är bland det starkaste jag har upplevt.
Min första doulaförlossning var till en ensamstående mamma. Jag var med i allt det som en pappa vanligen förväntas göra. Trots att vi inte hade hunnit träffas innan, blev kontakten mellan oss stark och trygg. Jag kommer att vara evigt tacksam för vad den förlossningen förde med sig till mig. Tacksam för samarbetet med barnmorskorna. Tacksam över att få uppleva mammans styrka, hennes vilja och hennes beslutsamhet. Tacksam för att jag fick en så bra upplevelse och erfarenhet från mitt första förlossningsuppdrag. Jag glömmer aldrig känslan av att ligga tätt intill henne i förlossningssängen för att ge stöd och beskydd, att med min röst lugna hennes andetag, uppleva hennes urkraft och sedan det lilla livets första skrik. Och samtalet till fadern. Den första amningsstunden. Att sedan sitta med det lilla livet i famnen medan mamman duschade och rörde på sig, fick tiden att stå still.
Och nu är det alltså åter dags. Min doulaväska packas, fylls på med allt det där jag vill ha som arbetsredskap om det skulle behövas och för att snabbt kunna åka iväg. När det närmar sig ännu mer, kommer min väska att ligga färdigt packad i bilen.
Lilla liv, snart är det din tur att lämna din trygga bonad och komma till vår värld, till en familj som väntar på dig och längtar efter att få möta dig! Och om allt går som planerat, kommer jag att följa din resa. Jag eller den andra doulan. Välkommen, när du är redo!
