Ner, ut, upp, ner, ut, upp. Ner, in, ut, upp. Ner, ut, upp. Ner, in, ut, upp. Ner, in upp. Och så kommer vi då till nästa vers som är en åttondel kortare i vissa takter.
Ja, men visst, det har jag aldrig prövat, så det klarar jag nog! Fast jag är inte Pippi, så det går inte riktigt som på räls, kan vi väl ödmjukt konstatera. Och så slår vi de där ner, in, upp med höger och sveper insatser och dynamik med den andra. Nä, det här är för mycket för mitt arbetsminne att hålla på plats! Finns det någon vänlig själ som råkar ha ett extra RAM-minne till övers som kan passa en 40+ kvinna med diverse lösa delar som gör att det glappar lite här och var (leder talar vi naturligtvis om, inte huvudet)?
Jag går alltså på dirigentkurs. Hela helgen. Med en fantastisk lärare och fantastiska kursdeltagare! Skillnaden är bara att de är riktigt bra på det här med fjärdedelar och åttondelar och allt vad som nu hittas på och de lyckas dessutom få oss andra att följa dem!
Jag planerar att komma tillbaka om en si så där 20-30 år och sätta åtminstone hälften av det jag ska på rätt plats.
Och eftersom sopranerna hade manfall, tänkte jag att jag förstås kan sjunga den stämman, i övningskören som behöver finnas som arbetsredskap för dirigenterna på kuren, för att det skulle bli lite bättre stämbalans. Varför?! Varför sopran? Varför håller jag mig inte bara i min egen alt-stämma, som jag är bekväm med och som passar mitt röstläge? Varför ids jag ens gå över till sopran som sjunger högt, när jag vill sjunga lågt? Är jag martyr? Eller är det för att jag fortfarande är inne på den där Pippi-mentaliteten att det där har jag inte gjort förr, så det klarar jag nog? Nog för att jag pinat mig själv innan att sjunga sopran för att leda körer och för att lära in stämmor, men inte då tillsammans med en av våra bästa sopraner på denna ö, som är vida känd operasångerska. Hur i hela fridens dagar tänkte jag?! Att ens sätta mig frivilligt i sopranen var lixom bara dumdristighet. Att sjunga bredvid henne var sjukt onödigt. Men hon är fantastisk och det är fantastiskt att få bada i hennes vackra röst! Jag seglar iväg på tonerna till en annan plats, en annan planet, där jag slipper dirigera och slipper ta mig igenom låtar jag aldrig sjungit och taktslag och taktbyten och fan och hans moster!
För det är rätt magiskt att få följa dessa duktiga dirigenter, hur de med smekande lätt hand fångar upp kören och för dem som en danspartner precis dit de vill! En dag ska jag bli som dem. Möjligen i nästa liv eller livet därefter. I det här livet blir det åtminstone inte. Och så en sista note to self. Less is more! Och det blir betydligt lättare att följa för kören om man åtminstone har en liten aning om vad man håller på med.
