För mig är det svårt att komma loss, att bli fri. Hur gärna jag än vill och hur tydligt jag än ser det, så är det svårt att komma vidare, att släppa taget. Speciellt när jag sett en potential som jag har svårt att ge upp. Jag hoppas alltid in i det sista att jag ska lyckas locka fram det där jag sett bakom det trasiga, under ytan.
Jag har en längre tid suttit fast i något som jag inte alls vill vara i. Det är inte det jag önskar för mig själv och definitivt inte den jag vill vara. Ändå har jag varit fast där. Stenhårt fast.
Den gamla sanningen, ”man skördar vad man sår”, är oerhört träffsäker för mig i just den här situationen.
Det jag har gjort fel under lång tid, är att jag gett näring åt beteenden som jag inte uppskattar. Min uppmärksamhet har legat på just det. Jag har varit rasande, jag har varit ledsen, jag har känt mig tillintetgjord o.s.v. Starka känslor. Stor uppmärksamhet. Ju mer uppmärksamhet det fått, desto mer har det slagit rot och växt sig starkare.
Det där fina, det jag behöver, det jag längtat efter, det har jag förvisso påtalat gång på gång, envist och enträget. Men det är inte det jag har gett näring. Jag har istället låtit det passera obemärkt, för att inte riskera att förstöra det sköra mellan oss. Tassat på tå och hungrigt slickat i mig de få droppar jag fått. Det där beteendet som jag hungrat efter, som jag sökt, som jag hoppats på, det har jag glömt, eller inte vågat, att ge näring åt. Därför har det heller inte slagit rot och växt sig starkare. Istället har det vissnat och dött ut medan jag vattnet det där oönskade beteendet med all näring jag kunnat uppbåda.
Jag ångrar mig. Och jag vill ändra mig. Jag behöver vattna och ge näring åt det jag vill odla och låta ogräset dö ut av näringsbrist och torka. Mitt första steg är att stoppa reaktionerna, mina reaktioner, för att strypa näringen. För så länge jag reagerar, ger jag näring. Så länge jag engagerar mig, kommer jag att gå igång på det där jag inte vill skörda. Känslorna kan jag inte styra, men hur jag reagerar på känslorna är under min egen kontroll.
Drömmen om den vänskap jag ville att skulle växa sig stark mellan oss, har jag vaknat ur. Alla drömmar är inte starka nog att överleva dagsljuset.
Så jag börjar om. Jag tar en nystart. Jag kastar ut mina frön, var de landar avgör vinden. Och där de landar ska jag vattna ömt och ge näring. Endast den rätta jorden kan ge förutsättningar för fröna att slå rot, vilket är utanför min kontroll och så ska det vara.
