Det är nu nästan en månad sedan jag skrivit något. Min kalender har varit knökfull, minst sagt. All ledig tid har jag ägnat åt återhämtning på alla plan. Men just nu känns det lite som att dimman lättar. Kanske för att jag njutit så av de senaste dygnen.
För lite drygt en vecka sedan hade jag panik i kubik, när min tilltänkte inhoppare plötsligt meddelade att hen inte kommer, trots planerad arbetstid sedan långt tillbaka. Jag skämtade med en av mina f.d. inhoppare om att han skulle ta semester från sitt jobb, för att komma och hoppa in hos mig, eftersom jag var halvt hysterisk. Jag trodde han skojade när han svarade ja, men nej då! Han blev min räddare i nöden. Jag var nyfiken på hur det skulle vara oss emellan. Det hade trots allt gått över ett år sedan han jobbade hos mig sist. Jag hade inte behövt fundera. Allt klaffade. Vi gick in i gamla roller, som om det hade varit igår. Vi har skrattat så vi kvidit, han är fortfarande steget före och ser vad jag behöver och allt känns precis som vanligt. Jag är sjukt tacksam för att han ställer upp! Jag njuter av att få dela vardagen med honom igen för en stund. Och ja, jag har verkligen, innerligt saknat honom.
En annan njutningsfull stund de här dygnen, har varit umgänget med en god vän över en kopp te. Ni vet den där känslan när man klickar. Som hand i handske, så att säga. Ålder, kön, etnicitet eller andra attribut spelar ingen roll, man är helt enkelt själsmässigt på samma nivå. Känslan av att räcka till helt och fullständigt, med alla fel och brister man har.
Att veta att han finns några minuter bort. Att han utan tvekan skulle ta till brandmansgrepp, slänga mig över ryggen och bära mig dit jag behöver och att det inte spelar så stor roll om jag skulle krascha med honom, eftersom han har den kunskapen. En medicinsk trygghet, utöver allt det där som gör honom till den han är och som skänker mig lugn.
Vi har många likheter, och med honom talar jag öppet. Även om mig själv. Jag har inte riktigt listat ut ännu om det är han som får mig att tala, eller om jag väljer att göra det. Det är ombytta roller mot vad jag är van vid. När jag sa idag att jag inte öppnar mig för människor, kontrade han med ”det gör du ju till mig”. Det är mina ord. Det är så jag brukar säga till andra. Det är jag som brukar vara den som får andra att öppna sig. Jag brukar vara den som människor vet att de kan berätta allt åt, utan att det går vidare till någon annan. Nu är det han som låter mig få veta att det jag säger stannar hos honom. Det är ovant, men känns ändå så hemma.
Vi väljer våra vänner, han och jag. Med stor noggrannhet. Min bekantskapskrets är enorm. Min vänkrets, däremot, är sluten och liten. Mina vänner älskar jag högt och innerligt. Jag har inte behov av att höra av mig till dem hela tiden, eller att de hör av sig till mig. Jag vet att de finns där när jag behöver dem. Och jag går genom eld och vatten för dem. Kanske är det därför jag håller min krets så liten, för att jag ska ha resurser att släppa allt och gå all in när så behövs. Kanske är jag petig med vem som kommer mig nära. Kanske är jag allt för krävande. Men det är så jag alltid valt att ha det. Min närmaste krets är pytteliten, men ack så viktig för mig! Hans krets likaså, pytteliten. Jag vet att jag redan har valt honom, med stor omsorg. Om han väljer mig, återstår att se. Om inte, kommer vi att förbli goda bekanta för lång tid framöver. Det är jag säker på!
