Jag funderade länge om jag skulle låta det här inlägget stanna som utkast, eller om jag skulle publicera det. Jag skrev det, för att få ordning på mina egna tankar. Jag gör det ibland och då blir inlägget kvar opublicerat. Skrivandet för mig är som att nysta upp ett snöre. Knutarna löses upp och jag kommer vidare. Jag väljer ändå att publicera nu. Kanske skapar det tankar åt någon annan att komma vidare i en liknande situation.
Jag har en vänrelation som varit destruktiv på olika sätt, både för mig och för min vän. Jag har i mitt medberoende gjort mig själv illa och skapat en version av mig själv som jag inte trivs med. En version som matchar min väns möjlighet till samspel. Jag skrev innan om mitt medberoende här.
När jag mått som sämst är det märkligt nog just den vännen jag längtat efter. Kanske för att jag känner mig trygg med att vara av ett lägre värde, för att det är en välbekant känsla från tidigare trauma. Kanske för att jag i mitt medberoende bara är ett föremål och därför känner mig trygg, då ett föremål inte kan vara såbart. Oavsett orsak, så är det dit jag har längtat, till det destruktiva, när det egentligen är helt det motsatta som jag har behövt.
Jag har den senaste tiden börjat hittat tillbaka till mig själv i relationen till min vän. Jag trivs med att vara trygg i mig själv, inte kontrollerande, inte konstant avskannande för att se vad som är på gång med vännen. När jag kan släppa de tankarna, när jag kan vara trygg med att jag har min ram runt mig som är stabil och trygg, minskar mitt medberoende och jag tycker då om hur jag är som person i vår relation.
Jag har märkt att när jag är trygg och kan stå emot mitt medberoende, så blir även vännen stabilare. När jag istället går in i medberoendet, skapas en öppning till det mörka och vi tappar greppet båda två. Vännen blir spänd och börjar ge näring till sin beroendepersonlighet och vips är vi inne i den nedåtgående spiralen igen. Med det sagt, menar jag inte på något sätt att jag ansvarar för vännens beroende, men jag märker att när jag kliver ur mitt medberoende, så sker en förändring i styrkebalansen i vår relation.
När jag kan sätta mitt eget värde i första rummet, där jag behöver få omtanke, känslosamhet och öppenhet, får jag kontakt med min egen kärna. Då blir jag den jag vill vara. När jag inte får vad jag behöver, måste jag hitta styrkan i att prioritera mig själv istället för att gå in och försöka omvandla mitt behov till att passa min väns resurser att ge.
Enda sättet att skydda mig själv, är alltså att inte anpassa mig efter vännens kapacitet och mående. Att inte gå in i det destruktiva, utan istället betrakta situationen objektivt. Att påminna mig själv om att vännens beteende grundar sig i att beroendepersonligheten behöver göra mig till ett föremål utan känslor, för att få kontroll. Det är mitt ansvar att inte tillåta det. Att inte göra mig tillgänglig för den kontrollen. Att stanna upp och inse att det finns andra som faktiskt ger mig den respekt och känslosamhet jag är värd.
Viktigast av allt. Jag behöver lära mig att inte gå tillbaka till mina gamla traumamönster där jag skyddats genom att inte vara sårbar. De mönstren tjänar mig inte längre. Jag är en helare människa idag och behöver inte backa i min utveckling. Jag kan vara sårbar. Jag kan vara behövande. Jag kan vara den som blir omhändertagen. Men jag måste aktivt välja att utsätta mig för den möjligheten. Det kan ingen annan göra för mig.
