Idag drabbades jag av känslan att jag inte själv formar mitt liv och det gjorde ont, riktigt ont. Jag är så tacksam för allt det mina assistenter och min man gör för mig, så att jag kan leva det liv jag vill leva, men ibland tar det ändå stopp. Som idag. Jag ville på promenad efter att ha suttit inne med kören hela dagen, men mannen hade inte möjlighet och jag hade ingen assistent.
Jag satte mig i rullstolen ute på terrassen i solen och tänkte att jag får nöja mig med det lilla. Snart försvann solen bakom de första kvistarna i ett träd, och jag flyttade mig en liten bit till vänster ut i strimman sol som bara blev mindre och mindre. Tårarna sved i ögonen och klumpen i halsen blev bara större och större. Till slut satt jag där i skuggan, med sol på ena foten, med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag kände mig så otroligt begränsad och ensam.
Begränsningarna kändes överväldigande. Det som är så lätt att ta för givet i ett friskt liv, drabbade mig totalt och fullständigt. Jag ville ut på den där efterlängtade promenaden. Jag tittade ut över blomrabatterna som jag vill rensa, men som jag inte kan göra. Jag såg på växthuset och tänkte på allt det där som andra skulle kunna göra, men som jag inte kan. Jag tänkte på kameran där inne som jag skulle vilja ta med ut och fotografera med, men som jag inte får göra själv. Och vetskapen om att det vackra vädret vi haft den senaste tiden nu ska övergå till en kallare och mer mulen period igen, och det innan jag fått göra det jag vill. Det gjorde ont. Allt gjorde så ont inom mig.
Efter en stund torkade jag tårarna från kinderna och tog fram telefonen. Jag ville höra min vän. När han svarade hörde jag glädjen i hans röst över att det var jag som ringde och det fick mig att le. När han frågade hur det är med mig, svarade jag lite svävande, men helt utan darr på rösten. Efter 45 minuter, då solen hunnit vandra förbi trädet så att jag åter satt i solen, avslutade vi samtalet och jag kände mig lätt om hjärtat, tacksam för det liv jag lever, tacksam för de fantastiska människor som finns runt mig. Och ja, jag berättade till slut för honom varför jag ringde. Jag tar till mig hans avslutande ord, att han frågar mig hur det är med mig, för att han verkligen vill veta och för att jag är värd att lyssnas på när jag svarar.
När jag kom in frågade maken om jag ville ta en promenad i kvällssolen med honom och vovven.
