Den senaste tiden har jag drabbats så där superhårt som man drabbas ibland när något viktigt, någon viktig känsla, kommer upp till ytan.
Vi har förstås haft barnvakt till våra barn. När det behövts, har det nästan alltid varit någon av våra släktingar. Det är inte särskilt många människor i mitt liv som jag skulle känna mig bekväm med att lämna mina barn till. Ja, inte idag, förstås, eftersom de alla är vuxna, men om jag skulle ha småbarn idag. Jag skulle välja vem jag skulle lämna dem till med yttersta noggrannhet.
Därför drabbar det mig djupt, när det är jag själv får det förtroendet.
Att få förtroendet och äran att hålla någon annans nyfödda barn i famnen, det berör.
Att få förtroendet och äran att krypa ner intill ett sovande litet knyte, för att vara en trygghet under nattens sömn, det berör.
Att få förtroendet och äran att vara en extra vuxen till någons barn för att vidga barnets vyer, det berör.
Det drabbar mig och det berör att någon litar på just mig så mycket att man överlåter sin viktigaste juvel i min vård. Att någon kan känna att just deras barn är trygg hos mig, ja, det drabbar och berör. Det berör mig galet djupt!
Så från djupet av mitt hjärta, stort tack! Finaste ungar, jag har uppskattat och uppskattar varje ögonblick med er!
