Jag sitter ute i min hänggunga och skriver medan han fixar med båten på vår parkering. Var och en med egna uppgifter. Igår jobbade vi istället sida vid sida med dammen med sitt vattenfall. Jag var kanske mest moraliskt stöd, medan han fick göra grovjobbet, men vi fanns där sida vid sida. En extra hand tillgänglig här och där när så behövdes, tystnad och sedan lite small-talk varvat med delade tankar och gemensamma planer. Sen plockade vi fram middag, rester från i förrgår, och satte oss ute på terrassen och avnjöt maten i tystnaden. Jag tog fram handarbete efter middagen och han gitarren. Där satt vi på terrassen tills solen försvann bakom träden. Sånt fanns det inte utrymme för när barnen ännu bodde hemma. Idag finns det det.
Vi två har gått in i ett nytt kapitel tillsammans. Jag var rädd att det här kapitlet skulle bli tomt, trevande, tungt och ensligt. Istället finns det utrymme för en ny tvåsamhet som jag verkligen uppskattar. Jag saknar barnen, det hör förstås till, men ja, jag uppskattar verkligen det här nya kapitlet. Jag trodde det här skulle innebära att vi skulle gå över till att hitta våra platser som personer utan barn, utan att vara föräldrar, och att det skulle innebära mer ”jag”, men istället är det som om vi:et istället växer.
Jag ser fram emot sommarens gemensamma tvåsamhet där vi är vi två ibland och ibland med våra vänner, ibland var för sig och ibland tillsammans.
I den här tvåsamheten kan vi unna oss saker som vi inte gjort förut. Idag unnar vi oss att äta hämtmat. Det skulle vi inte gjort om barnen bodde hemma, dels p.g.a. kostnaderna, men mest för att en gemensam middagen alltid varit en grund i vår familj och då har det blivit hemlagad mat i första hand. Och förstås kostnaderna. Det är skillnad på att ta hämtmat till två gentemot fem. Det är skillnad att plocka fram middag på terrassen för fem, gentemot två. Det är skillnad på att köra tre barn på olika aktiviteter och att bara vara vi två. Det är skillnad på att välja en promenad med senare middag eller uppskjutna måsten när man bara är två, jämfört med när en hel familjs schema påverkas. Det är skillnad om man vill åka ut med båten en helg när vi bara är vi två, jämfört med när barnen bodde hemma. Nu har vi bara oss två att rå om, och alla djuren förstås.
Tvåsamheten stärker oss som par, när jag trodde det istället skulle stärka oss som individer. Kanske är det så att vi som individer växer och det gör oss ännu starkare tillsammans? Jag uppskattar vår tvåsamhet. Jag uppskattar den så mycket mer än jag ens vågat drömma om. Allt har sin tid och vår tid är tydligen nu.