Jag. Går. Sönder.

Jag har varit utan ordinarie assistent sedan april. Jag har flertalet gånger påtalat att jag vill att socialen som idag är arbetsgivare för mina assistenter, lägger ut en annons om tjänsten. Det har inte gjorts. Ha det här i åtanke när du kommer till delen om nuvarande situation. Sedan september 2022 har jag fått hjälp via dem fyra gånger med anordnandet av säkerställande av assistans vid assistentens frånvaro. En gång 2022 fick jag matservice. 2 gånger 2023 har jag fått matservice och en dag har de köpt in tjänsten som assistent från den privata sektorn för 5 timmar. That’t it. Jag har assistans beviljat 38,25 h per vecka, samt kvällar och helger vid behov.

Mina fantastiska inhoppare har vänt ut och in på sig själva, pusslat och fixat, så att jag fått en del timmar täckta. Några vänner har tagit tjänstledigt eller lång lunch för att hjälpa mig. Andra har bokat om och sett till att kunna umgås med mig. Resterande dagar har jag lämnats ensam, vilket enligt läkarintyg inte får ske. Visserligen med min man ett telefonsamtal bort eller andra anhöriga, men skulle det vara möjligt att endast genom dem uppfylla mitt behov av hjälp, hade jag aldrig beviljats assistans.

Det som gör mig så oerhört ledsen, är att jag har en duktig tjej som hoppat in under hela den här tiden och som allt fungerar utmärkt med. Hon vill börja jobba hos mig på heltid och har ordnat med dagvård för sina barn så att hon ska kunna börja jobba så snabbt som möjligt, det vill säga i mitten av juni. Hon har beviljats dagvårdsplats tidigare än hon ansökt om, eftersom det är på grund av arbete som behovet uppstått. Tanken var annars att hon skulle gå tillbaka till sitt ordinarie arbete till hösten, men hon skulle alltså säga upp sig därifrån och börja hos mig istället. Trodde vi.

I tisdags fick jag epost från socialen att hon kommer att anställas på ordinarie kontrakt så fort som möjligt. Igår fick jag epost från samma person, där det istället skrevs att man kommer att utannonsera tjänsten med start 1.9 och då får hon söka den tjänsten. Jag erbjöds samtidigt att jag under sommarmånaderna kan läggas in på periodboende inom ett serviceboende.

Jag. Går. Sönder.

Så istället för att anställa den som jobbat hos mig nu i 3 månader och som skapat förutsättningar för att kunna ta jobbet på alla sätt hon bara kan, ska jag bli utan assistent resten av sommaren (eftersom hon förstås är beroende av ett arbetsavtal för att få behålla dagvårdsplatsen) medan socialen rekryterar och sedan anställer en assistent från 1.9. Under tiden ska jag vara på serviceboende. Om det finns plats där, vilket de inte kunde garantera, om jag texten i eposten rätt.

Varför är det då så viktigt att tjänsten utannonseras? För att det står i deras styrdokument att det ska göras.

Att de fortfarande inte färdigställt min serviceplan efter 2,5 år, trots att den ska skrivas inom 7 dagar enligt lag, och att det tog nästan 2 år innan jag ens hade en socialarbetare tilldelad, det är däremot helt ok att bortse från p.g.a. resursbrist.

Den privata dessutom sektorn har sträckt ut sin hand och sagt att de kan ta timmar hos mig, vilket det är fullt möjligt enligt lag att göra genom anställning enligt servicesedlar (vilket de alltså gjort vid det enda tillfället när de kunde ordna med inhoppare). Det har dock inte använts som alternativ. Det finns dessutom beslut från styrelsen att tjänstemännnen tidigare gjort fel som inte tillgodosett mitt behov av personlig assistans. Ändå fortgår det.

Det är så tragiskt att det kan få gå till på det här viset. Att en myndighet kan göra så här och komma undan med det. Gång på gång. För självklart är jag inte den enda som drabbats. Och det är sorgligt att vi som drabbas är så utsatta inför deras myndighetsutövande. Jag sätter just nu mitt enda hopp till min nya socialarbetare som kastats in i den här röran efter andras många försumligheter. Hon har min fulla förståelse och empati och inget av det här är hennes fel, men det är ändå hennes sak att reda upp.

Jag mår illa. Jag går sönder. Och jag känner en otrolig sorg över situationen. Men det är bara att klistra på ett leende, borsta bort smulorna från den krackelerade fasaden och fortsätta kampen för det liv jag vill fortsätta leva. Jag hoppas verkligen att det där serviceboendet är mer redo för mig än jag är för dem. Det kommer att bli en lång sommar i år.