En vän till mig skrev och undrade om mitt senaste blogginlägg. Jag har fått hens tillåtelse att berätta. Hen frågade om min man har börjat dricka. För det första blev jag rörd av hens uppriktighet och raka fråga. För det andra inser jag att jag igår borde ha varit lite mer ingående i min förklaring kring min medberoendeproblematik. Så nej, min man är inte beroende av vare sig alkohol eller droger. På sin höjd skulle man kanske kunna se att hans behov av löpträning skulle ha vissa likheter med beroende, men inte på ett osunt sätt. Mitt medberoende bär jag med mig från långt tidigare och det bottnar sig i flera händelser och olika relationer.
Att komma bort från den person som ligger till grund för ens medberoende, betyder att medberoendet till den personen kan upphöra. För mig är det åtminstone så. Det innebär dock inte att min medberoendepersonlighet försvinner. Den finns kvar för alltid och jag måste se till att inte ge den för mycket näring, så att den tar över min kärnpersonlighet. Egentligen brukar jag tyst i mitt sinne kalla det stjärnpersonlighet, för det tycker jag är mer talande.
Min väninna, som jobbat som terapeut inom missbrukarvården, berättade en gång om personlighetstyperna inom en, som dessa gubbar på bilden nedan gestaltar. Gubben längst till vänster i bild är grön med en liten röd gubbe innanför. Det här är när man mår bra och är fri från beroende. Då är beroendepersonligheten (den röde) mycket liten och tar inte plats.
Det här är nu min fria tolkning av det hon berättade för mig. Gubben i mitten på bilden är en person med beroendeproblematik. Den röde börjar växa och behöver hållas kontroll över, för att inte ta över. Avgörande är vilken personlighet man matar, eftersom den växer sig starkast. Matar man med det som triggar beroendet, är det den röda personligheten som tar över. Matar man med det som dämpar beroendet, är det den gröna personligheten som håller stånd. Den sista gröna gubben på bilden till höger är mindre än den röde och beroendepersonligheten har då tagit över. Då gäller det att mata med bara grönt och inget rött. Lättare sagt än gjort.
Jag ser medberoende på samma sätt. När jag matar min röde gubbe med saker som triggar min medberoendepersonlighet, även när jag där och då inte är i en relation med beroendeproblematik eller psykisk ohälsa, så växer min röde gubbe och tar över.
Därför är det viktigt för mig att hitta vad som matar min gröna och vad som matar min röde och hålla det till fördel för min gröna gubbe.
Min gröna växer av passiva insatser av jämlikhet i relationer, att bli sedd, att bli omhändertagen. I aktiva insatser växer den när jag står upp för mina behov, lyssnar och bollar tankar utan att gå in i fixar-mode, litar på att relationen håller när jag känner mig som en börda, vågar lita på att det räcker att jag är jag snarare än vad jag gör för den andre. Med passiva insatser syftar jag på sådant som jag får ut av relationen, medan det aktiva är sådant jag själv kan påverka.
Min röde växer av att jag inte känner mig trygg, tillåter mig att bli nedvärderad eller åsidosatt, ser den andres behov som viktigare än mina egna, inte har tillit till den andres förmåga att klara sig själv, drabbas av svårigheter eller orättvisa, bli misstrodd eller ifrågasatt, inte känner tillit till mitt eget värde. Allt det här är saker som kan ske utan någon som helst koppling till någon relation, men som ändå triggar min medberoendepersonlighet. Jag kan t.ex. känna mig ifrågasatt som politiker eller drabbad av orättvisa inom vården och då ökar min medberoendepersonlighet så att fotfästet under mig rubbas. Mitt egenvärde förminskas och jag går in i det destruktiva omhändertagandet istället för att ta hand om min egen sorg och min egen smärta som uppstått av den situation som triggat mig.
När den röde tar över, blir mitt behov av närhet och ömhet ofantligt stor. Jag söker uppmärksamheten, eftersom jag tappat mitt självvärde och försöker få den bekräftad av andra. Jag håller fast i relationer, inte för att jag vill, utan för att jag känner att jag måste för att kunna ha ett värde för någon annan. Jag blir totalt omhändertagande, så till den grad att jag går över eld och vatten. Inte för att den andre är värd det, utan snarare för att jag anser mig vara skyldigt att tvingas utstå de plågor det medför. Men jag blir även hård och kall. Jag blir krävande och föraktfull. Jag blir irriterad och irriterande och söker bråk för att få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse om att den andre trots allt bryr sig. Framför allt blir jag otillgänglig för mina behov och känner mig tryggare i det destruktiva än i det sunda och meningsfulla.
Det här blev ett långt inlägg, men det är svårt att sammanfatta det i kortare ordalag. Kanske är det någon där ute som känner igen sig och hittar nya tankar om sig själv och sin situation! Eller kanske är det någon som framöver kommer att känna igen mina mönster och då kan scrolla fram till inlägget och säga ”Här, läs vad du själv har skrivit!”.
