Det har gått några dagar nu och jag har vänt och vridit på tankarna, men mest bara stampat på samma ställe. Frågorna som hör till det här steget är ”Vilken är min djupaste drivkraft?”, ”Vad i mitt liv behöver jag släppa taget om?” och ”Vad har jag att förlora om jag släpper taget?”. Och slutligen ”Hur kan jag be om hjälp?”. Frågor som på intet sätt är lätta att besvara ens i mitt eget huvud, ännu mindre på pränt här. Nu är det ändå dags att försöka. Med ordflödet, brukar även insikterna komma. Ibland.
Vilken är min djupaste drivkraft? Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag behöver bli sedd, så det är förstås en del, men också att vara behövd, vilket i sin tur ger uppskattning. Nu tar jag en lite längre paus innan jag skriver vidare, för det känns som om något pockar på min uppmärksamhet… Om jag gräver ännu djupare, vilket nu känns som jag fått insikt i, tror jag snarare att det handlar om att vara behövd, vilket i sin tur genom åren har gett mig ett värde. Så när jag sliter av mig all rustning, river mina skyddsmurar och står avklädd och blottad in till själen, då tror jag att mitt svar är att ha ett värde för andra. Det tror jag är min inbyggda, omedvetna och djupaste drivkraft. Jag känner värde inför mig själv, ett högt värde dessutom, men att ha ett värde för andra är inte samma självklarhet.
Nästa fråga då, som jag nu måste koppla till denna insikt. Jag behöver släppa taget om att försöka skapa ett värde genom andra för det där lilla barnet inom mig. Lilla och lilla, men ja, det som man brukar säga att är resterna av ett gammalt trauma. Jag behöver släppa taget om mina försök att vara behövd och genom det skapa ett värde, eftersom det är det där lilla barnet som behövde det, snarare än den jag är idag.
Vad har jag att förlora om jag släpper taget om just det? Det lilla barnet blir, om inte värdelös, så åtminstone lågt värderad. Det lilla barnet måste få annan näring till sitt värde. Jag kommer att tvingas förlita mig på mitt egenvärde, istället för på andras. Jag behöver förlita mig på att jag har ett värde utan prestationer. Det kommer i början att vara darrigt, obekvämt och skräckinjagande, men utan tvekan det enda sättet för att komma vidare. Det kommer troligen att kännas som om jag förlorar vänrelationer när de omdefinieras. Kanske kommer somliga faktiskt att rinna ut i sanden, men i grund och botten så är det i så fall för att jag inte har det värde för dem som jag trodde och önskat mig (är värd att) ha.
Hur kan jag be om hjälp? Jag behöver vara tydlig med mina gränser, tydlig med mina behov. Mitt ansvar är att kliva av, när karusellen snurrar snabbare än jag kan hantera. Jag behöver stoppa mig själv genom rannsakan och meditation. Jag behöver stärka min självkärlek så att mitt värde inför mig själv, även för det lilla barnet, har större betydelse än hur andra värderar mig.
Det låter i mina ord, som om jag har låg självkänsla och att jag inte ser något värde i mig själv, men de som känner mig vet att det är långt ifrån sanningen. I min text här, beskriver jag det som är min biprodukt, mitt symptom, av att gå in i medberoende. När min medberoendepersonlighet, den röda, blir starkare än den gröna, det är då som andras värdering av mig tar överhanden.
Jag kan be om hjälp att gå stark in i situationer med stöd av meditation, kristaller och mina vänners stöd. Jag får hjälp genom att skriva ner mina tankar och känslor. Jag kan be om stöd från universum och lita på änglarnas beskydd. Jag kan tända diamanten inom mig.
Nu känner jag mig redo att lämna det här steget. Jag har kommit till insikt, en hård sådan, och lämnar över min avsaknad av värde i det lilla jaget till de kärleksfulla händer som bär mig.
