Oj, så jag saknat att sätta mig ner och ta mig tiden jag behöver och är värd. Ändå har jag inte gjort det. Det är så mycket annat som först måste stuvas undan, innan lugnet infinner sig och när allt det där andra är gjort, då är tiden redan slut.
Sommaren är över och har övergått till höst, även om det varit otroligt varma dagar de senaste veckorna.
I fredags gick ansökningstiden ut för bidragsansökan som berör några föreningar jag ansvarar för. Samtidigt gick tiden ut för att lämna in vårens ansökningar om lektioner för medborgarinstitutet, vilket jag ansvarar för i en kommun här nära där jag bor. Lägg till att två av döttrarna flyttat nu i höst och den tredje har hund på prov som jag behöver vara morrmorr åt. Och så slutligen då valet som vi har i höst där jag kandiderar. Som sagt, jag har inte prioriterat det jag vill göra, det vill säga skriva här.
Just det, maken har ju dessutom fyllt halvvägs till hundra i sommar och båten gav upp hoppet om en bättre morgondag.
Om någon av mina vänner skulle hålla på som jag gör och har gjort den senaste tiden, hade jag skällt på hen och sagt att hen måste börja ta det lugnt! Jag tänker att jag nog borde göra just det, eller åtminstone försöka välja mig själv de stunder jag kan. Sen. När jag har mer tid… När jag tar mig mer tid. Tid för mig själv. Herregud, hur trög kan jag vara?!
I övrigt njuter jag av att ha en fantastisk assistent på heltid, någon jag verkligen trivs med och litar på! Det är guld värt när livet snurrar på i 180. På tisdag träffar jag äntligen min fantastiska junta igen! Det gör att jag kan landa i mig själv för en stund. Jag kan bolla tankar och ta fram det där jag bär inom mig som behöver få synas i sömmarna. Äntligen! Även det där är allt för länge sedan nu.
Så, ja, jag lever. Jag lever och mår bra, men skulle kunna må ännu bättre om jag stannade upp och andades lite mer. Men som sagt, det kommer det med. Till slut.