Huset är tyst och tomt. Maken klär flaggstången i ljusslinga så vi får vår gran på gården. Jag är ensam inne och sätter mig vid pianot. I december har jag fyra tillfällen där jag leder mina två körer, utöver övningarna varje vecka. På pianot står min nyast notbok med julsånger och jag prövar försiktigt min röst, för att veta var jag har den.
Jag har kronisk stämbandsinflammation. Det gör att jag aldrig riktigt vet var jag har min sångröst och inom vilket område den rör sig. Långsam uppsjungning och mjuka toner är vad som gäller idag. Jag låter rösten växa fram i egen takt. En ny favorit ligger lagom i höjd, med en härlig botten.
Jag går vidare från blad till blad, från en julsång till nästa. Nya, för mig okända, blandade med de välkända, högt älskade melodierna.
Där sjunger jag i min ensamhet. Ensamheten känns obekant. Det brukar vara fler röster runt mig. Barnen som nu flyttat hemifrån kunde möjligen låta sig övertalas tidigare. De har alla tre fantastiska röster, men att sjunga med morsan placerade sig inte särskilt högt på deras to-do-list. Andra gånger har det varit smågrupper som jag haft möjlighet att leda. Barnen i byarna runt oss inför lucia, vuxna små grupper. För att inte nämna körerna jag leder nu. Och så förstås maken eller någon annan duettpartner som funnits där. Att sjunga bara jag, känns naket, märkligt ovant och en gnutta obekvämt.
När jag förlorade rösten, som är orsaken till att jag fick min kroniska stämbandsinflammation diagnostiserad, fick jag lägga all självkritik åt sidan för att kunna fortsätta. Jag skulle aldrig kunna utveckla min röst att bli till ”något mer”. Det fick räcka att bara sjunga så som jag är. På samma sätt som att jag är den jag är i rullstol, utan fullt fungerande kropp, är jag även sångare med stämband som lever sitt eget lilla liv.
Min dåvarande sångpedagog sa till mig inför en konsert ”Miina, nu måste du sluta prestera och börja förmedla känslor istället”. Det gav mig puffen jag behövde för att släppa taget och istället satsa på det jag hade att erbjuda; känslor och uttryck istället för röst och klang. Idag är jag tillfreds med min röst. Den blev inte vad jag hade tänkt mig, men den är jag. Jag vet att jag kan beröra, att jag kan förmedla och på så sätt väga upp det jag saknar. Jag är jag och jag duger som jag är, som sångare och körledare.
Att leda körer är en välsignelse, men även en stor utmaning. Jag har inte förmågan att göra det på det sätt som förväntas av en vanlig körledare, vare sig med kroppen eller med rösten. Och att vara alt (låg, mörk röst) och leda en fyrstämmig kör med sopraner och tenorer (hög, ljus röst), hade jag aldrig trott att jag skulle klara av. Men genom att tillåta mig själv att vara den jag är, att vara förlåtande mot mig själv och genom att vara okej med att inte prestera det andra förväntar sig, har jag hittat min egen väg.
Så jag sjunger i min ensamhet, låter orden och tonerna beröra mitt inre. Njuter av samklangerna från ackorden, av sångernas budskap, av julens skimmer och av stigarna som skapas av varje ny ton. Imorgon och i övermorgon, njuter jag istället av att stå framför mina körsångare som jag delar musiken med!
