Efter att ha slitit med diverse större och mindre problematiska uppgifter, dyker plötsligt ett mejl upp med ord som får mitt hjärta att slå volter. Jag blir rörd och varm i hjärtat. Jag får ett lyckorus och upplever en kort stunds eufori.
Ofta förundras jag över min starka drift efter godkännande, beröm, att duga, uppmuntran. Eller snarare rädslan att vara det motsatta. Att inte duga, att inte räcka till, att inte prestera. Att jag ens är medveten om min drift, är förstås ett gott tecken, men jag hoppas en dag kunna nå ett läge där min första instinkt inte är att reagera med dömande över mig själv.
Idag kan jag i situationer uppleva att jag inte duger, inte räcker till, och att hjärtat då exploderar i tusen miljoner bitar. Men efter en stunds reflektion, kan jag ta fram limpistolen och limma ihop hjärtat igen, relativt felfritt. Jag kan studera situationen från en annan vinkel och inse att det var mitt trauma som talade och att min tolkning inte motsvarade det som situationen egentligen handlat om.
Eller som idag, när det där mejlet fick hjärtat att slå volter. Instinkten var att det var en bekräftelse över att jag duger, att jag räcker till, att jag är omtyckt. Men så är det ju inte. Min prestation var precis lika mycket värd, lika värdefull, redan innan berömmet. Jag glömde det för en hundradels sekund. Så efter att hjärtat slagit en volt, övergick jag från att ha sugit åt mig berömmet som en livgivande essens, till att uppskatta tanken bakom orden.
Det är en stor skillnad i att bekräfta sig själv i andras ord, och att uppskatta omtanken som är ursprunget till att orden förmedlas. Orden jag fick var ”…som igen visar på ett positivt sätt hur du agerar i din roll…”. Jag kunde se orden för vad de var. Det var uppskattning. Inte ett bevis på att jag duger. Uppskattning. Och det värmde faktiskt ännu mer. Värmde, utan att vara livsuppehållande.
Jag är tacksam att jag fått insikt, även om autopiloten fortfarande är en aning för reaktiv. Det är ett steg i rätt riktning. Ett stort!