Här kommer nu ett hopplock av de steg jag vandrat, eftersom jag valt att slutföra steg 5 i förtroende och steg 6 i tystnad, istället för i ord här på bloggen, dels för att skydda andra.
På sätt och vis var steg 5 redan igång när jag började blogga om det här, eftersom det steget handlar om bekännelse, att uttrycka de hemligheter och inre konflikter man har. Att anförtro sig. Att blogga om det här har varit en lightvariant. ”Den stora sanningen” har istället fått komma fram utanför bloggen. Att säga som det är, att vara bekväm med att jag är den jag är, inklusive mina fel och brister, är en del av processen att bli fri.
Steg 6 handlar om vila, att göra sig redo för att släppa taget om rädslor och inre konflikter. Att ta ansvar för sin egen återhämtning. Mindfulness är en nyckel för mig, att vila i här och nu, utan krav och utan framåtsträvande. Jag dricker min kopp te och upplever smaken i munnen, värmen i halsen och ner i matstrupen när drycken färdas neråt. Jag känner koppens kant mot mina läppar. Ibland är kanten varm, och ibland har den hunnit svalna för att det gått en tid sedan senaste klunken. Jag spelar piano, hör varje ton, låter klangerna fylla här och nu. Jag ser snöflingan som dalar till marken. Jag betraktar lågans fladdrande och de olika nyanserna i lågans mitt. Och jag sjunger sinnesrobönen. Här sjunger jag den tillsammans med Maria Sjölund, med Johanna Evenson bakom pianot under en av coronapandemins lite lugnare del.
Texten är värd att lägga lite extra tyngd vid. ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Att klara av att stanna upp och att ta ett stort steg tillbaka, istället för att reagera och agera utan eftertanke.
Steg 7 handlar om ofullkomlighet. Att släppa taget om det man behöver släppa. Att vara tillräcklig som man är, att vara älskad för just den man är, i all sin ofullkomlighet. Att vara människa innebär att vara ofullkomlig, att inte vara perfekt. Vi är många som känner skuld eller skam över något man gjort eller över vem vi blivit och är. Att använda det som drivkraft till förändring är något positivt, men det är lätt hänt att man istället gömmer sig bakom det. När jag inte tar ansvar för mitt agerande, när jag inte strävar framåt, gömmer jag mig bakom mitt medberoende och låter det ta över mitt inre. Jag går helt upp i andras behov. Istället för att låta mitt medberoende driva mig framåt till förändring där jag stärker mitt egenvärde, börjar jag försöka förverkliga mig själv genom andra.
Även det här steget handlar egentligen om orsaken till att jag började blogga om min resa. Jag vill bli fri från mitt medberoende. Jag vill förändra mitt värderingssätt till mig själv, så att jag inte söker förverkligande genom andra. Jag behöver bli mer uppmärksam på när jag tippar över.
