I söndags tände vi det första ljuset i adventsstaken, nästan en vecka senare än förra året. Jag har känt en stark längtan efter att få komma in i december, in i advent, in i julförberedelserna. I år använder vi elektriska adventsljus. Det har varit för många bränder i vår bekantskapskrets den senaste tiden, för att jag ska våga chansa. På det här viset, kan ljusen lysa i fönstret när jag kommer hem om kvällen.
Första advent innebär även att jag leder kören i kyrkan och den här söndagens predikan satte sina spår i mig. Min längtan in i allt det där jag nyss skrev, det fick en ny betydelse i och med predikan.
Vår kyrkoherde tog upp advent som en möjlighet till reflektion, till avhållsamhet och om att återgå till den inre längtan framom strävan till förverkligande. Om vi har allt, om det inte finns något tomrum, hur kan vi då längta? Han nämnde även en kollegas ord om julen som förr var riktad till barn, men som nu för tiden på sätt och vis har en större betydelse för de äldsta i samhället. Den längtan som jag kände som barn efter julgodis, julmat, Kalle Anka på tv, gåvor och presenter, är idag en del av många barns vardag. Det mesta av maten kan du köpa i butiken året om. Kalle Anka kan du googla dig till närhelst du vill se det. De materiella gåvorna är ingen årlig höjdpunkt, utan snarare något som vävts in i vardagen. Vill man ha en speciell tröja idag, googlar du och beställer på nätet. När jag var liten sydde mamma, eller så fick man vänta tills det gick att köpa i närbutiken, eller helt enkelt ha det bara som en avlägsen dröm och önskan.
Hur längtar och önskar man, om man redan har tillgång? Hur väntar man när tiden redan är inne?
Jag vill längta. Jag vill vänta.
Istället för att öka takten, istället för att köra igång med alla förberedelser i fullt ös, vill jag sakta ner, reflektera, njuta, bara vara. Jag vill finna ro. Jag vill vara i nuet. Jag vill låta advent bli en längtan till den där glädjefyllda stunden av samvaro, god mat, gemenskap och närvaro.
Där i kyrkan, funderade jag över vad som egentligen gör julen till jul för mig. Blir det mer jul för att jag köper de bästa julklapparna? Eller fyller kalendern med måsten i form av stora julbak, kokande av julgodis i tusen olika sorter, extra storstädning? Nej, julen är som allra närmast för mig, när jag får vara med dem jag älskar, utan tidspress.
Jag läste ett inlägg på Facebook där andemeningen var att en förälder besvarade sitt barns frågan om tomten finns. I historien svarade föräldern att tomten finns, men i form av en önskan om att ge utan att förvänta sig tacksamhet tillbaka. Att sprida glädje, utan att vara den uppenbara källan. Att skapa ett utrymme där vi sätter egoismen och den egna strävan åt sidan till förmån för andras glädje och lycka. Det är vad tomtens paket egentligen handlar om.
Vad är julen för dig? Hur kan du nå dit, utan att behöva springa benen av dig? Hur kan du göra utrymme för längtan?
