Det är den där tiden på året för mig när tårarna stiger i ögonen av allt som händer runtom mig.
Jag blinkar bort tårarna när jag lyssnar på ljudbok och grips av handlingen. När sångare på olika medier laddar upp sin version av de mest känslosamma julsångerna. När jag får ett mejl som griper mig, när någon uttrycker sin uppskattning. När extra sonen utbrister ”nu känns det som jul” när vi har filmkväll.
Och tårarna stiger när första utbrottet har skett. Inte av ilska, inte av sorg, inte för att jag är ledsen, utan för att jag känner en sån tacksamhet över att han känner sig så trygg att han vågar visa sina äkta känslor även här. Att han vet att vi stannar kvar, fast han får ett utbrott. Att vi till sista har släppts innanför hans murar.
När det är kommer tårarna av alla vackra sånger, livesändningar och gamla videos. Den bitterljuva känslan av alla minnen runt lucia, medan jag själv nu ligger nerbäddad i soffan i kraftig förkylning som jag minst av allt har tid med.
Lucia har alltid varit en viktig tradition för oss. När barnen var små brukade jag baka lussebullar och pepparkakor och åka runt till pappornas och mor-/farföräldrars arbeten och lussa. Alla tre prinsessor har varit en del av lucia genom åren, oavsett var de varit den tiden på året och deltagit i skolornas luciatåg. Jag har själv varit ledare för luciatåg här i bygden och jag bär på så väldigt fina minnen från dessa framträdanden. Men i år har barnen flyttat ut. Förkylningen har intagit min kropp och alla planer grusas.
Bland mina minnen på Facebook fick jag upp följande på luciaaftonen:
- För 1 år sedan: makens systerdotter i Nagu lucia
- För 2 år sedan: bygdens luciatåg med luciakör hölls den 11.12
- För 3 år sedan: mellerst i Ålands lucia
- För 4 år sedan: minstingen i högstadiets luciatåg
- För 5 år sedan: minstingen i högstadiets luciatåg, förstfödingen i Finland lucia, min bonuskusin i Sydösterbottens lucia
- För 6 år sedan: mellerst i högstadiets luciatåg, förstfödingen i Ålands lucia, min kusin i Lappfjärds lucia
- För 7 år sedan: minstingen i lågstadiets luciatåg, bygdens luciatåg
- För 8 år sedan: förstfödingen högstadiets lucia samt kyrkans luciafirande i kören, bygdens luciatåg
- För 9 år sedan: mellerst i lågstadiets lucia med 38,7 graders feber vid hemkomst, bygdens luciatåg
- För 10 år sedan: förstfödingen deltog i kyrkans luciafirande i kören och som violinist, bygdens luciatåg
- För 11 år sedan: döttrarna i bygdens luciatåg
- För 12 år sedan: döttrarna i bygdens luciatåg
- För 13 år sedan: mellerst och förstfödingen i bygdens luciatågs första framträdande
Utöver dessa, har mellerst och förstfödingen även deltagit i skolans lucias onlinefirande. Så ja, lucia har varit viktigt genom åren, men i år tillbringade jag alltså dagen och kvällen under täcket, med tårar i ögonen titt som tätt av nostalgi och de tända ljusen. De hör till, de där tårarna.
Ögonen har även tårats av sorg och frustration, av saknad och av uppgivenhet. Av att julkänslan försvann medan dagarna tickade på med det ena förkylningssymptomet starkare än det andra. Jag hade ju inte tid med det här! Kören väntade på mig! Vi skulle ju sjunga i kyrkan! Det gjorde de idag. Halva gänget på plats och alldeles förträffligt sjöng de! Jag var med i själ och hjärta, online genom livesändningen. Mitt härliga gäng!
Frustrationen fick tårarna att stiga i helgen, för att jag inte kunde komma med på julfesten och njuta av maten med de andra. Julmaten som jag längtat så efter! Vad spelar det väl egentligen för roll, när halsen är så sjuk att jag ändå inte ville äta och orken inte skulle ha räckt ens för en halvtimme? Så tårarna sjönk igen. Istället fick jag vara morrmorr åt minstingens fyrbening som höll mig sällskap i soffan under kvällen.
Alla de där tårarna är bra för mig. De får mig att reflektera.
Under dagens livesändning predikade vår kyrkoherde om halkan där ute som får oss att sakta farten mitt i julruschen. Om decembermörkret i våra hjärtan och att vi behöver det för att sedan kunna känna glädjen, längtan och det förunderliga som julen för med sig. Visst är det så!
Så det är okej att min julkänsla dalat. Det är okej att frånvaron av ork hållit mig nerbäddad och borta från det jag velat göra. Det är okej att jag inte kunnat genomföra de träffar och möten som varit inplanerade. Det är okej att tårarna stigit av olika anledningar. Det är som det ska vara. Det är adventstid och det hör till. Det har varit min adventsfasta. Nu är det en vecka kvar, sen är mellerst tillbaka hos oss, vi firar jul och vi är alla där vi ska vara. Gemenskapen och kärleken tar vid och mörkret ger vika.
