Att vara mamma är inte lätt

Nu är det ett år sedan minstingen flyttade hemifrån. Mellerst har förstås ännu sitt rum kvar, eftersom hon är studerande, men det är inte sannolikt att hon flyttar hem igen. Förstfödingen har saker kvar i sitt rum, men har avslutat studierna och bor med sin sambo.

Det är inte helt lätt att vara mamma just nu. På något sätt känns det svårare än alla trotsperioder, vaknätter och bajsblöjor. Jag var 20 när jag blev mamma och som 24 åring var jag gift trebarnsmor. Idag är jag 43 och har alltså varit mamma större del av livet än jag inte varit det.

Varje dag finns döttrarna i mina tankar. Varje dag uppstår tankar i mitt huvud som jag skulle vilja dela med dem. Varje dag har jag saker jag vill fråga om.

Ibland trycker jag fram deras nummer i telefonen, för att sedan komma på mig själv med vad jag håller på med. Jag är deras mamma, inte deras väninna. Det är meningen att jag ska låta dem leva sitt liv utan min ständiga närvaro. Så jag låter samtalet vara oringt. De ringer mig om de behöver mig eller vill mig något. Vi hörs ju ändå i vår familjechat eller skickar bilder i familjegruppen på snap i princip dagligen.

Samtidigt som jag vill att de ska ta sina egna steg, trampa sin egen stig, välja sina egna strider, vill jag finnas där för dem. Men jag tänker att om jag gjort ett bra jobb innan, så vet de att jag älskar dem, att jag alltid kommer att finnas här, att jag alltid ska beskydda dem. Om jag gjort ett dåligt jobb och de inte vet det, är det nog för sent att börja nu. Så jag sätter min tillit till åren som finns bakom oss, att de vet i själ och hjärta, inbyggt i ryggraden, att jag finns här.

Jag vill tro att vi föräldrar gett dem en utmärkt karta och navigeringsredskap. Nu är det tid att låta dem segla iväg på deras egna seglatser. Vi här hemma finns kvar. Vi är den trygga hamnen i stormen, fyrljuset i mörkret. De hittar dit om de behöver oss och jag betraktar deras väg mot horisonten med stolthet, om än med en gnutta melankoli i hjärtat.