Min barndomsväninna har i många år bott på andra sidan jordklotet. När vi var små var vi som ler och långhalm. Vi delade hemilgheter, bråkade som syskon, lärde oss livets stora gåtor tillsammans, fnissade och grät tillsammans. Hon var som en syster för mig och jag blev som en lejoninna när någon var elak mot henne.
I veckan träffades vi igen. Trots att det gått så många år sedan sist, kändes det ändå som om tiden stått still. Mycket av vardagens händelser har förstås missats och mycket behövde pratas ikapp, så timmarna rann iväg.
Det är så mäkligt att sitta framför en vuxen kvinna, medan de djurisk barndomsinstinkterna kickar in. Jag vakar över henne, omedvetet. Jag förhör mig om att allt är okej, omedvetet. Jag sveper med blicken över henne, för att försäkra mig att hon är oskadd, omedvetet. Det är nu i efterhand jag lägger märke till mitt beteende och kan reflektera över det.
Jag vill fortfarande beskydda henne. Som när hon cyklade omkull, skrubbade upp knäna så hon blödde och låg med huvudet mot en sten med cykelhjälmen på sned, men med hennes huvud i tryggt förvar. Som när skolans snygging ghostade henne på stenåldersvis. Som när saknaden tog över hela hennes värld och hennes hjärta förblödde. Så vill jag fortfarande beskydda henne, trots att hon är vuxen, självständig och fullt kapabel att ta hand om sig själv.
Jag är tacksam för att hon kom in i mitt liv den där dagen för nästan en livstid sedan. Tacksam att hon finns kvar, trots att vi inte hörs av särskilg ofta. Tacksam att hon finns kvar, trots att det mesta dels är på andra sidan jorden.
