Samtalet man inte vill få

När dottern ringer och säger ”jag har smällt bilen alldeles nyss”, stannar världen upp och allt rör sig långsamt. Jag frågar om hon är okej, men har i minnet den där krisutbildningen som säger att de flesta svarar ja så länge kroppen går på adrenalin. Hennes svar leder till vidare frågor eftersom jag hör att hon är rädd och ledsen. ”Kan du komma?” Ja, visst, jag var redan på väg.

Väl på plats ser jag henne stå utanför den krockade bilen. Hon ser liten och vilsen ut, men ändå kapabel och okej. I handen håller hon kopplet till sin hund med hunden intill sig. Den andra föraren är okej och dotterns bil verkar ha tagit den största smällen. Jag vill springa fram, men det går förstås inte. Rullstolen är inte ett alternativ ner i snön och över till henne. Så jag måste vänta och aldrig har jag känt mig så handikappad som då. Hon kommer efter en liten stund fram till bilen och tårarna kommer för henne. ”Jag vet inte om han är skadad!”. Jag vet att hon menar hennes älskade hund. Jag kan inte se några skador och han ryggar inte vid beröring. Han är förstås nervös, men inte stressad av smärta. Han är okej. Hon är okej. Tack gode gud att de är okej!

För det är hon. Hon är okej. Läkarna på akuten konstaterar att hon inte behöver någon uppföljande vård. Hon är förstås öm, har ont i nacken, rygg, axel och revben, men hon är okej.

Förra året var det de två äldsta som skrev ”Vi har varit med om en bilolycka. Vi blev ikörda bakifrån.” De var på andra sidan havet, utanför en främmande stad, med hundratals km kvar till destinationen och släktingarna, men de var åtminstone tillsammans. De klarade sig också utan behov av vård. Nu har tre av tre varit med om bilolycka inom ett års tid. Nu räcker det.

Så tack, alla änglar, som vakar över mina barn! Tack för ert beskydd!

Min rubrik ”samtalet man inte vill få” är helt fel, inser jag nu. Att få samtalet av henne, hon som drabbats, att hon kan tala för sig själv, det är förstås det allra viktigaste trots allt.