Tiden bakom mig har varit ännu en rumba av ovisshet, ett liv till sängs många dagar, så många inhoppare att jag inte ens minns namnen på de flesta. Men samtidigt har det funnits människor vid min sida som gett mig ett värdigt liv, som gjort min vardag meningsfull och hanterbar. Assistenter som hoppat in, vänner som ställt upp, familj som funnits där. Tack och lov för dessa änglar!
Efter en lång kamp med KST, där ärendet stannat hos en ovillig tjänsteman, har plötsligt allt löst sig på bästa sätt och det tog den rätta personen ett dygn att ordna med saken. Tack oxå till min inkännande och duktiga socialarbetare, som krigat vid min sida!
Idag när samtalet kom, steg tårarna i ögonen på mig. Äntligen! Äntligen kan jag andas ut! Äntligen krackelerade berget på mina skuldror och rann ner som småsten. Äntligen är det min tur!
Nu är det klart! Nu kan jag andas ut och börja om. Jag önskar min förra assistenina varmt lycka till med nya utmaningar och önskar min ny assistenta varmt välkommen in i mitt liv! Den här tjejen känns rätt på så många sätt! Jag ser verkligen fram emot att få börja dela livet med henne.
Nu känns andningen lättare, hoppet har återvänt och livslågan brinner klart igen. Nu ska jag återgå till att leva! Leva! Inte bara överleva. Hon och jag mot världen.
Tacksam vänder jag därför blad och påbörjar ännu ett kapitel, i min livsbok. Denna gång med hon och jag som superhjältar, tillsammans. Må nu detta bli ett innehållsrikt kapitel, med alla de rätta ingredienserna! Jag vågar inte tro på ett långt kapitel, även om jag hoppas, men jag ska åtminstone se till att fylla det med fina minnen!
