För ett tag sedan var jag, maken och pälsklingen på semesterresa till vårt smultronställe, 5 dagar efter min mormors jordfästning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera och känna inför att komma dit igen. När farmor dog och sedan morfar, kändes det första besöket efter deras död så oerhört smärtsamt. Men den här gången var det inte smärtsamt. Istället kände jag frid och tacksamhet. Visst var det ledsamt och visst kändes det tungt att lämna ljusen på graven, istället för att kasta sig i den varma famnen och få dela alla skratt, men tacksamheten över alla fina minnen lade sig som bomull kring det såriga hjärtat.
Ett examensfirande för min kusin hann vi med, och där träffade vi en hel hög med släktingar, men förstås inte alla. Och så åkte vi och träffade han som stannat i mitt liv i över 30 år. Han som jag aldrig behövt tvivla på, som alltid finns där när jag behöver honom och som känner mig precis som den jag är, med alla fel och brister jag har. Just den här gången var behovet ömsesidigt. Ibland blir det så. Något sker och vi behöver stöd av varandra för att hållas uppe. Andra gånger är det den ena, oftast jag om vi ska vara ärliga, som behöver en axel att luta mig mot. Att ha en sådan vän och att våra partners är trygga i vår vänskap är jag oändligt tacksam för!
Så vi njöt av lugnet under vårt besök på smultronstället. Vi simmade, badade bastu (inte jag, men maken), han tittade på fotboll medan jag virkade. Vi njöt av regnet som öste ner och kvällssolen. Vi sov tätt ihop, med pälsklingen mellan oss. Vi hade det bra och tankade upp våra batterier.
Ja, jag saknar mina mor- och farföräldrar, men jag är 45 år och jag har haft den generationen i mitt liv fram tills nu. Jag är tacksam för allt jag fått och jag är lycklig som haft dem hos mig så länge. Nu har en ny tid börjat. Tiden efteråt. Tiden när mammas och pappas generation nu har blivit äldst.
