Just nu sitter jag i en vik i båten med en svalkande vind som smeker min kropp. Vi är inne i september, men sommarvärmen om dagarna sliter hårt på kroppen. Om natten visar mätaren inte ens 10 grader och om dagarna går vi över 25. Min kropp säger att det här inte är det minsta optimalt för mig och jag behöver aktivt söka glädjen och de fina stunderna, för att inte fastna i smärtan och ostadigheten som värmen för med sig.
Men här ute, i en avskild lagun med vinden som drar rakt in, efter en båtfärd på 30 minuter, här får kroppen ro. Inga måsten som skriker till mig, inga krav på prestation, inga förflyttningar som skär genom kroppen som blixtar eller knivhugg. Här kan jag bara sitta still, svalkas av vinden och njuta av livet. Det är tacksamhet av högsta klass!
Jag lyssnade på församlingens livesändning idag innan vi åkte ut. Det är ett tag sedan sist. Vår kyrkoherde gav oss dagens bön; ”Herre öppna mina ögon.” En bön som säger allt som finns i mitt huvud just nu när jag brottas med balansen att ta hand om mig själv för att kunna ge det jag behöver ge till andra och att våga vara en börda för att få mina behov tillfredsställda. Öppna mina ögon för de som inte har det lika bra ställt som jag har, för de som behöver min hjälp, för det som jag av feghet inte vill se! Öppna mina ögon för det jag behöver veta om mig själv, för att se mina egna behov, för att göra det som är rätt för mig! Öppna mina ögon för det jag ska vara ödmjukt tacksam inför, för det som gör livet värt att leva! Herre, öppna mina ögon!
Jag tror att vi alla behöver en högre makt att sända våra böner till, att lägga vårt hopp till. Vem/vad den högre makten är, måste var och en hitta själva. Jag har min Gud i den tro jag fostrats till, den jag blivit döpt till och den jag valde att konfirmera mig i.
En närstående frågade i en diskussion kring kommande möjlighet att konfirmeras för de yngre i vår släkt, om jag verkligen hade valt att konfirmera mig idag om jag hade valt nu. Ja, det hade jag. För mig var konfirmationen ett sökande i vad min egen tro skulle grunda sig och jag fick de svar jag behövde för att skapa mig den tron.
När mina barn var yngre, hade de fria tyglar att utforska sin egen tro. Någon var starkt kristen, en annan snudd på ateist och en tredje lutade mer mot buddismen. Det viktigast för oss var att låta dem utforska sig själva och hitta sina egna värderingar och jag är glad att de alla hittat sig själva och den tro de vill ha.
Nej, jag är ingen särskilt kristen person, trots att det låter så. Jag skulle knappast ses som en ”god kristen” i andras ögon. Jag går sällan i kyrkan, om jag inte leder en kör som ska sjunga där. Jag läser aldrig bibeln. Men jag försöker leva mitt liv i samklang med min tro, att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, att låta kärleken vara ledordet och att vara aktiv i den roll jag har inom församlingen.
Just idag, när solen värmer så där lagom, tack vare den svalkande vinden, då känner jag mig nära Gud, nära skapelsen, nära kärleken. I tystnaden och stillheten är jag nära. Hej, Gud! Tack för att du kom och hälsade på mig!